Har ikväll haft min söta storasyster här på myskväll med chick-flick och tjejsnack. Började då prata om våra olika kiloliv som förflutit. Kommer ihåg en tid i livet när storleken på byxor låg någonstans mellan 32-34. En ganska enastående kontrast till årets storlek: 44-46.
Kan inte för mitt liv komma ihåg hur det blev så här. Kommer ihåg en natt när jag var med mamma på hennes jobb för många år sen. Fick då prova att väga mig på en av sittvågarna. Fick panik när siffrorna bläddrade förbi för att inte stanna förrens de kommit till 56.
56!!!.
Det kändes jättekonstigt och hur äckligt som helst. Hur kunde jag väga 56 kilo??. Vart kom de ifrån? Vem hade bjudit hit dom och när skulle de ge sig av igen?
Jag bestämde mig där för att jag skulle banta. Gå ner till mina 47-50 kilo igen.
Det minsta man kan säga är ju att jag misslyckades totalt.
Väger idag in mig på 83,2 kilo. (har i ärlighetens namn gravidkilon kvar också)
Dom säger att det tar dubbelt så lång tid att bli av med kilona, som det tog att få på sig dom. Detta betyder att jag stolt kan visa upp en 50 kilos kropp igen år 2031.
Jag skulle inte vilja väga som jag gör nu, men inte heller 35 kilo som en del tjejer gör.
Men jag kan inte låta bli att känna mig lite ljugen för när jag läser i tidningar om kvinnor som drar 54-56 i kläder och säger att de är stolta över sina "välväxta", "fylliga", "kurviga" kroppar.
Jag tror helt enkelt inte på dom. Jag tror inte på att de känner sig bekväma när de ska köpa kläder i en vanlig butik och inte ens största storleken går de längre än till knäna.
Tänk ändå att det är så mycket i omvärlden som spelar roll för hur vi ser på oss själva.
Sen försöker jag intala mig själv att det inte spelar roll om jag är underviktig, normalviktig eller överviktig.
För mannen jag älskar, som älskar mig, och min fina son är jag iallafall skitviktig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar