Det var tufft att se henne sitta där sjuk och eländig. Sa ingenting och rörde sig inte heller. Samtidigt bryr jag mig egentligen inte ett skit.
Varför skulle jag?
Jag kan nästan svära på att hon visste vem jag var. Kunde se det i hennes ögon. Sättet hon tittade på mig var som om hon visste precis. Och det är väl kanske inte så konstigt kanske.
Människor jag träffar för allra första gången säger ju att jag är så himla lik mamma. Att man inte kan ta miste på att det är hon som är min mamma.
Men är jag verkligen så lik att 30 år tillbaka i tiden kan göra sig påmint?
Nu har jag ju i alla fall varit där. Jag gjorde det. Det jag bestämde mig för att göra för många många år sen. Nu är det gjort och jag kan inte ta tillbaka det. Man ska ju bara ångra sånt man inte gjort. Nu har jag inte mycket kvar att ångra.
Pappa: Tack för att just du valde att bli min pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar