Inte bara mamma

Nej visst är det så att man inte bara är mamma utan människa också.
Men hur vore det om vi slutade klaga så mycket på hur livet har blivit efter att vi fått barn?
Varför skaffa barn om vi ändå tycker att de är till besvär hela tiden?

Har inte riktigt förstått de mammor som har små spädisar på armen och klagar till de blir blåa i ansiktet över att det är så jobbigt med barn. Att man faktiskt måste komma ifrån lite och bara vara människa.

Ja det tycker väl jag också. Fast jag kan nöja mig med att få åka hem till mamma ett par timmar för en fika på tu man hand.
Eller gå ut på en kvällspromenad på en halvtimme utan man och barn. För även om jag tycker att det är skönt att vara själv ibland så har jag ju ändå tagit det beslutet att bli mamma. Hur jag än gör så är jag mamma för resten av mitt liv nu. Det går inte att ändra på. Så det är bara att ta sig i kragen och gilla läget att allt annat i livet numera får bli sekundärt.

Och livet är ju inte slut än. Har jag tur ska jag leva i 60-70 år till. Skaffar vi 6 barn så kanske det tar 15 år säger vi innan vi fått alla. Sen ska den yngsta bli vuxen, eller ialla fall i övre tonåren. Då tar det 15 år till. Sen har jag ju fan 30-40 år till att leva. Och under tiden, innan barnen blivit stora, kommer jag ju få uppleva så mycket underbart. Tillsammans med dom.

Och kommer säkert ändå, samtidigt, kunna vara bara människa. Bara vara Lena.