Ett helt år

Ja tänk att det gått så lång tid efter att Sebastian kom till världen.
Och tänk så mycket som hänt sen dess. För hans del har han lärt sig vem han är, att sitta själv, krypa, stå, gå, fått tänder, äter vanlig mat, känner igen människor han träffar ofta, och inte nog med det. Han vet också vad han absolut inte får göra men gör det ändå.
Tänk att man lever i ungefär 100 år nu för tiden och hinner med så mycket redan på första.
För Eriks del har han gått från 50% till att jobba 100%, börjat spela fotboll igen för att ännu en gång sluta, kört i diket med bilen en gång och fått punka på samma däck 2 gånger.
Själv har jag INTE gått ner de där gravidkilona jag skulle, har INTE skrivit färdigt min bok och har INTE börjat jobba än. 
Tillsammans har vi flyttat en gång. (räknar vi en månad innan sebban kom, 2 gånger)
Det här året som kommer nu är det året jag blir 30.
Här är en liten lista på saker jag ska göra det kommande året.

1. Tappa kilon (säger inte hur många ifall det bara blir 2)
2. Skriva färdigt min bok (eller iallafall skriva på min bok)
3. Lära mig mer om vilka svampar man kan äta (och vart man kan hitta dom)
4. Vara mera i skogen och leta efter svampar, bär och annat man kan äta
5. Öva på min koordination så jag inte behöver vinkla persiennerna varje gång jag spelar Zumba på Wii

När ett år har gått kanske jag åtminstone har gjort 2-3 saker på listan. Det är bara att hålla tummarna och se fram emot mitt 30:de levnadsår.

Heja livet!!

Bävan inför BVC

Jo det är sant, känner en viss bävan för att sätta min fot därinne imorgon. Förra gången vi var där fick jag nästan onda blickar och hårda förmaningar om att Sebban måste äta mera fett eftersom han är så liten, och dessutom bara gick upp 70 gram på 2 månader.
Vi fick till och med komma dit en extra gång och väga honom, utan att ens ha ett möte inbokat, bara för att de skulle se att han går upp i vikt. Och det är väl jättebra på sätt och vis att de håller koll. Finns säkert många föräldrar där ute som inte ger sina barn ordentligt med näring och som måste få lite vägledning.
Men min pojk ser man ju på att han får i sig den näring han behöver. Han kan inte sitta still i 2 minuter. Det här att det tar 20 minuter för magen att känna att den är mätt, det är inget Sebastian har läst om.
Han är inte ens stilla när han sover.
Så nu är det bara att hålla både tummar och tår och hoppas att han gått upp så "tanten" blir nöjd.

När upphör vänskap?

Jag har funderat lite på när vänner slutar vara vänner. Vad händer egentligen när vänskap upphör?
Ibland är det ju så att man gör varandra illa. Och varför skulle man vilja vara vän med någon som gör en illa?
Sen ibland är det ju så att vänskap bara rinner ut i sanden.
Själv kan jag aldrig förlåta mig själv för de vänner jag på nått konstigt sätt lyckats kasta bort i livet.
Vänner är ju den familj man själv väljer, och ens familj skulle man ju aldrig drömma om att kasta bort.
Däremot verkar det vara svårare att få en vän tillbaka än om man skulle bli osams med en familjemedlem.
Det händer ju faktiskt att man blir osams med ett syskon eller så, men det där är ju snart glömt.
En vän är förlorad när den är förlorad. Oftast går sånt inte att fixa. Men jag kan ju älska en vän lika mycket som ett syskon. Vilket betyder att egentligen skulle vi kunna vara osams hur länge som helst men alltid hitta tillbaka till varann.
Vänskap är ju som ett kärleksförhållande. Man måste jobba på det hela tiden. Båda två. Annars är det dödsdömt.
Kanske själv skulle ta mig i kragen och jobba hårdare på alla mina relationer. Både kärleks/familje och vänskapsförhållanden. Jag börjar..........NU!

Klåda

Ja det är inte kroppslig klåda utan själslig.
Jag har en liten klåda som brukar dra mig i byxorna när jag är i köket och ska laga mat. Han river överallt där han kan komma åt, klättrar som om han vill till himlen för en liten titt och ska alltid (jag menar verkligen alltid) sitta i mitt knä när jag sitter på toan. Ja om vi är ensamma hemma. Är Erik hemma får ju han vara så god att ta honom.
Det mest spännande han vet är att leka med gamla konservburkar (man kan skära sig på),  leta genom soporna ifall jag möjligtvis har slängt nått av värde, och att klättra upp på sin rutschkana och ställa sig upp allra högst upp och liksom gunga fram och tillbaka.
Ibland för en liten kort sekund tänker jag att det ska bli så skönt när vi får nästa, eftersom det är så lugnt och stilla när de är så små. Men så fort den där sekunden är över kommer jag på att man får det ju bara så där lugnt en enda gång. För nästa gång har jag inte bara en liten knodd som kanske vaknar en gång varannan timme och vill äta, men som resten av tiden bara ligger där stilla och tillfreds. Jag har ju Sebastian också.
En större Sebastian som behöver en helt annan typ av uppmärksamhet.
Ja tänk vad livet var enkelt innan man fick klåda.

Men det är som min älskade lilla Robert säger, tänk vad mycket kärlek och morgonmys man får!

Pengar, pengar, pengar

Eller rättare sagt bristen av densamma.
Det är ju inte så att vi är utblottade, vi har ju pengar som räcker till det som är nödvändigt plus lite till.
Men jag tycker att det är lite tragiskt att så mycket i livet ska styras av hur mycket pengar man har. Eller inte har.
Vi vill ju väldigt gärna köpa ett hus, och när det just nu är ett till salu som vi väldigt gärna vill ha ja då har vi ju inte riktigt så mycket pengar vi måste ha.
Jag skulle så gärna vilja starta en egen firma, där jag är boss över mig själv och där jag själv får bestämma vad jag vill göra för nått. Vill jag sälja kapsyler till Italienare så gör jag det. Men givetvis måste man själv ha pengar för att få låna pengar.
Jag ska givetvis vara nöjd med det jag har, en ny bil, en stor lägenhet i ett ganska attraktivt bostadsområde och pengar varje månad för att kunna göra lite ditt och datt och kan köpa lite sånt jag inte behöver. Men visst är det väl så att vi alltid vill ha lite mer än vad vi har.
Men det är nog sånt som helt enkelt ligger i människans natur.

20, 30 eller rent av 15?

En gammal klasskompis till mig frågade idag om någon sett honom 25 år gammal för han behövde honom tydligen idag. Den snart 30 åriga versionen var något sliten.
Kan själv inte riktigt bestämma mig om jag tycker att den Lena som var 20, snart 30 eller den som bara var 15 är den bästa.
När jag var 15 hade jag ju inget ansvar. Inget livshotande ansvar iaf. Jag hade ju ansvar för att se till att jag kom till skolan i tid, att jag gjorde mina läxor och att jag kom in på kvällen den tid mamma och pappa sagt till mig att vara hemma.
Men annars hade jag ju all fritid i världen efter skoltid. Kunde hänga med vänner och göra sånt jag ville göra.
Som 20 åring var jag ju vuxen och bestämde över mina tider själv. Kunde fortfarande vara med mina vänner när jag själv kände för det, men jag hade inget jobb vilket också betyder inga pengar. Jag var vuxen men hade ingen riktig livserfarenhet.
Nu är jag snart 30, mamma, sambo och arbetande skattebetalande hemifrånboende vuxen.
Har mer ansvar än vad jag någonsin trodde som 15 åring att jag skulle ha, måste försörja mig och min familj, (tillsammans med Erik förstås) måste själv se till att tvätten tvättas, mat inhandlas och att räkningarna blir betalda.
Men jag tror också att jag är en mycket visare människa. Jag har lärt mig mycket under resans gång, sånt jag absolut inte visste när jag bara var en tonåring som tyckte att utseendet var det viktigaste och med en cigg i munnen 20 gånger om dan.
Jag är glad varje år jag får bli lite äldre och visare, men visst vore det trevligt att gå längs memory lane på studiebesök once in a while.