torsdag 29 september 2011

Effektivitet

Ja idag känner jag att jag har varit riktigt effektiv. I alla fall på förmiddagen. Erik och Sebastian gick ut på en promenad efter frukost.
Erik var inne i badrummet när Sebastian kom in dit med sina skor i handen. "Den" sa han och ville tydligen bli påklädd för en liten tur ute i det gröna. (Gula, röda, orangea)
Så fort dom hade satt sina små fötter utanför tröskeln satte jag fart. Hade ju gjort en del saker lite innan dom gick iväg också. Så när klockan sen blev tolv hade jag plockat fram frukost, plockat bort den igen och diskat efteråt. Bäddat sängar, duschat, dammat, dammsugit, kokat rotmos och fläsklägg OCH bestämt mig för att vi skulle till sandlådan på eftermiddagen.
Så eftermiddagen har spenderats med hink och spade i sanden, på mage i rutschkanan och inne hos mormor för mellis och middag.
Nu sover grisen så jag tänkte att jag skulle avsluta dagen med ett eller två kapitel i min bok. (Den jag skriver alltså, inte Svärdet och Spiran, trots att det är typ en av världens bästa böcker.)

Imorgon har jag för mig att vi inte ska göra nått speciellt, så det ska vi säkert. Hoppas Erik vet.

Tack och hej skivad ost!

onsdag 28 september 2011

5 år

Ja så länge är det faktiskt idag sen jag och Erik blev tillsammans. Och tänk vad mycket vi har hunnit med på 5 år. Flyttat ihop, köpt lägenhet, sålt lägenhet, flyttat till Vikingstad, flyttat till Malmslätt, förlovat oss, fått barn, varit på semester i Grekland, på Åland, i Danmark (3 gånger), i Norrland (2 gånger) plus att vi varit med om en del tråkiga saker också men det behöver vi ju inte ta upp här.

Tänk om jag hade vetat det den där dagen för fem år sen, när jag tog med honom hem till pappa för att bränna ut en skiva till datorn, att jag idag skulle sitta här med honom så lång tid efteråt.

Älskar honom mer nu än då och kommer säkert göra det mer sen än nu.
Jag är trots en del dispyter ibland och tvivelaktigt diskat porslin, väldigt lyckligt lottad.

Puss!

tisdag 27 september 2011

Ögon säger mer än tusen ord

Det var tufft att se henne sitta där sjuk och eländig. Sa ingenting och rörde sig inte heller. Samtidigt bryr jag mig egentligen inte ett skit.
Varför skulle jag?
Jag kan nästan svära på att hon visste vem jag var. Kunde se det i hennes ögon. Sättet hon tittade på mig var som om hon visste precis. Och det är väl kanske inte så konstigt kanske.
Människor jag träffar för allra första gången säger ju att jag är så himla lik mamma. Att man inte kan ta miste på att det är hon som är min mamma.
Men är jag verkligen så lik att 30 år tillbaka i tiden kan göra sig påmint?
Nu har jag ju i alla fall varit där. Jag gjorde det. Det jag bestämde mig för att göra för många många år sen. Nu är det gjort och jag kan inte ta tillbaka det. Man ska ju bara ångra sånt man inte gjort. Nu har jag inte mycket kvar att ångra.

Pappa: Tack för att just du valde att bli min pappa.

söndag 25 september 2011

Totalt däckad

Idag har jag varit i sängen i princip hela dagen. Feber, förkyld och rent allmänt sjuk. Varit däckad och sovit typ 10 timmar av 14.
Känner att 4 liter meducin inte räcker till. Det är ju inte ens volymen på en skurhink. Det känns som om mitt huvud är mos och att mina lämmar ska ramla av när som helst.
Tror att panodil bara är ett placebo. EN placebo???...HHmmm...jaja. Känner i alla fall att det inte gör nått för mig.
Kanske måste öka dosen lite. Köra som alla gamlingar på hemmet. Panodil 2x4 varje dag. Kanske jag blir så förgiftad av all paracetamol att jag helt enkelt glömmer bort att jag är sjuk.
Hur bra vore inte det?

fredag 23 september 2011

4 liter meducin

Det är vad jag skulle behöva. 4 liter meducin som är bra för sjukdom.
Ont i halsen, slö i kroppen och snorig i näsan.
Jag behöver inte kunna polera möbler med den för det har jag annat till.

(Skrev inget igår pga sjukdom uppenbarligen.)

Idag har det inte blivit många knop här hemma. Erik har varit iväg och plockat lingon. 2 liter blev det. Det är ju inte så vi kan sälja men det räcker i vinter till oss.
Så nu är det snart klart. Saft, sylt, marmelad, dricka och gelé. Har bara gelén kvar men det ska mormor hjälpa mig med.
Jag är en riktig jävel på saft och sylt men gelé känns farligt. Skulle bli så grymt besviken om jag förstörde så mycket fina bär. Som pappa ofta sa till mamma när hon frågade om inte han kunde laga mat ibland. "Varför ska jag förstöra ingredienser när du ändå gör det bättre än mig?"
Sanningens ord tycker jag. Vi kan hålla oss till vad vi kan. Det är tydligen därför Erik aldrig dammsuger eller skurar toan. Måste vara så.

onsdag 21 september 2011

Lunch, lek och för stora regnbyxor

Har idag varit hemma hos Fia och Robert med lillgrisen och lekt med grabbarna.
Eller ja, Sebastian har lekt och jag har umgåtts med Fia. Det var trevligt. Bestämde mig ju för ett tag sen att jag måste se till att få tillbaka vännerna jag mist. Måste bara ta en i taget.
Vi pratade idag om hur skönt det var sist vi träffades. Fia och pojkarna var här hos oss. Då hade vi inte sett varandra eller ens pratat med varann på 5 år ungefär. Men det kändes som vi hade pratat med varann förra veckan. Det var som om ingen tid alls hade förflutit. Trots det har Fia fått två barn, köpt hus och jag har förlovat mig, fått barn, köpt och sålt en lägenhet och utbildat mig till Uska. Men det känns ändå som om vi aldrig var ifrån varann. Det måste vara då man är riktigt bra vänner kom jag fram till.

Hade i alla fall väldigt trevligt där i Nykyrka. Det blev lunch, mellis och lek ute. Sebastian har ju inga regnkläder än så vi fick låna byxor och stövlar. Ska till Ullared nu i Oktober och inhandla hela vintergarderoben. Det gick bra att gå i stövlarna men byxorna åkte av hela tiden. Han är ju så mager som de säger på BVC.
Kom hem så sent så det var bara att äta lite mat, bada barn och sen lägga honom i säng.
Nu sover han som en stock. Vilar ut inför morgondagens äventyr. Precis som hans mamma snart ska göra.

Ses imorgon!

tisdag 20 september 2011

Förkylning och brunsås

Ja Sebastian har drabbats av förkylning. Igår var vi ute i skogen i 2 timmar och plockade kantareller. Hittade ganska många med tanke på att det var på sluttampen. Han blev nog lite kall där ute och fick förkylning när vi fick svamp.
Men han verkar inte vara så ledsen för det.
Tittade ikväll på Landet brunsås igen. Guuud vilket bra program. Det är klart att jag alltid egentligen har vetat vad jag stoppar i mig men man blundar så lätt för det. Man vet ju vad man tycker om och fortsätter helst med att äta det.
Tänkte att jag skulle testa en grej nu i höst. En gång i veckan ska jag prova att äta nått jag aldrig ätit förut. Ska ju helst vara något nyttigt förstås, annars förlorar det ju sitt syfte lite grann. Så den här veckan kanske vi skulle köpa hem svartrötter och  tugga på??
Måste ju finnas recept på hur man tillagar och äter dom.
Det är min grej i höst: att testa ny mat. Och kanske gå ner några kilon på köpet.

Hur bra vore inte det???

onsdag 14 september 2011

Snickarbyxor och kladdkaka

Idag har pappa och Lotta varit här. Sebastian fick världens finaste snickarbyxor. Ser ut som en riktig byggjobbare. Och en jätterolig typ lastbil som spelar.
Själv fick jag presentkort på Cervera. Så nu blir det köksshopping. 

Fika blev kladdkaka Erik bakade på Ica. Supergod. När pappa och Lotta åkte gick vi ut på promenad i blåsten. Men det var uppfriskande och jätteskönt när vi sen kom in igen.
Gick hem till mormor och fikade och åt kvällmat.

Imorgon blir det innedag hela dagen. Ska göra långkok och städa inför helgen. Erik är ledig fredag, lördag, söndag, måndag. Skönt att få städet gjort innan så vi kan njuta av ledig tid tillsammans. Härligt.



Dödshjälp.....eller??

Idag satt jag hemma hos mormor och läste tidningen. Där var en artikel om en läkare som för några år sen gav ett spädbarn en dos morfin som resulterade i att barnet dog.
Sanningen är att den lilla flickan skulle dö iallafall. Morfinet skulle ge henne en smärtfri sista tid i livet. I just det här fallet kan jag ju tänka mig att man kanske kunde ha gett lite mindre morfin än vad man gjorde men trots det tycker jag att allt skedde på ett rätt och riktigt sätt.

Ett spädbarn kan ju inte tala om hur mycket det gör ont eller vad för slags smärta det känner. Meningen är ju att vi ska se till att människor får ett värdigt slut i livet. En människa som då faktiskt ska dö, antingen idag smärtfri eller om två-tre dagar med fruktansvärda smärtor hela tiden.

Vilket skulle du själv välja?

Jag tycker att ordet dödshjälp är helt fel. Man hjälper inte människor att dö, man hjälper dom att dö smärtfria.

tisdag 13 september 2011

Inte bara mamma

Nej visst är det så att man inte bara är mamma utan människa också.
Men hur vore det om vi slutade klaga så mycket på hur livet har blivit efter att vi fått barn?
Varför skaffa barn om vi ändå tycker att de är till besvär hela tiden?

Har inte riktigt förstått de mammor som har små spädisar på armen och klagar till de blir blåa i ansiktet över att det är så jobbigt med barn. Att man faktiskt måste komma ifrån lite och bara vara människa.

Ja det tycker väl jag också. Fast jag kan nöja mig med att få åka hem till mamma ett par timmar för en fika på tu man hand.
Eller gå ut på en kvällspromenad på en halvtimme utan man och barn. För även om jag tycker att det är skönt att vara själv ibland så har jag ju ändå tagit det beslutet att bli mamma. Hur jag än gör så är jag mamma för resten av mitt liv nu. Det går inte att ändra på. Så det är bara att ta sig i kragen och gilla läget att allt annat i livet numera får bli sekundärt.

Och livet är ju inte slut än. Har jag tur ska jag leva i 60-70 år till. Skaffar vi 6 barn så kanske det tar 15 år säger vi innan vi fått alla. Sen ska den yngsta bli vuxen, eller ialla fall i övre tonåren. Då tar det 15 år till. Sen har jag ju fan 30-40 år till att leva. Och under tiden, innan barnen blivit stora, kommer jag ju få uppleva så mycket underbart. Tillsammans med dom.

Och kommer säkert ändå, samtidigt, kunna vara bara människa. Bara vara Lena. 

torsdag 8 september 2011

Saft, marmelad och ananaspaj

Den här veckan har jag hittills känt mig väldigt produktiv och det är bara torsdag.
Det är flera dagar kvar på veckan.

Allt började ju i måndags när jag tänkte att jag skulle koka lite plommonmarmelad. Och bra blev det också. Trodde inte att skalen skulle bli så sönderkokta som de blev men bättre för mig att dom blev det.
Tre burkar härligt doftande marmelad blev det.

På tisdagen var vi ju på öppet hus i kyrkan. Senare på kvällen fick jag hem en hel hink med ännu fler plommon från mamma. Bestämde mig för att jag skulle koka saft. Plommonsaft har jag aldrig ens smakat. Tror jag inte.
Det blev en kanongod saft. Söt och god.
Fyra flaskor. Som dessutom nu står sig ett bra tag.

Fick ett infall igår också att jag skulle göra en ananaspaj till kvällsfika. Vi brukar ju aldrig lyxa till det så varför inte.
Erik åt med god aptit och det blev kvar så jag och mormor idag kunde ta lite förmiddagsfika efter en trevlig promenad i det vackra höstvädret.

Sen har jag bara kvar att göra: jordgubb/rabarbersaft, äppeldricka och röda vinbärsgelé.
Man får ju inte ligga på latsidan.
Imorn blir det öppet hus igen tillsammans med Erik också. Sen blir det fika på eftermiddan hos mamma.

Men nu ska jag gå och knoppa.

Att aga eller inte aga?

Har ikväll suttit i soffan och tittat på debatt, som idag handlade om tex barn-aga.
Kan tycka att det är sorgligt att ingen, INGEN, någonsin får prata till punkt i det programmet.

Debatten var: är det ok att aga sitt barn?
Svaret är: Nej givetvis inte.

Men då ville en klok person påpeka att det faktiskt finns slå och slå. Allt är kanske inte alltid svart eller vitt. Vi lever ibland i gråskalor. 
Aldrig någonsin skulle jag få för mig att slå mitt lilla barn med handflatan rakt över ansiktet.
Inte heller skulle jag väl kunna slå honom med knytnäven eller ens ge honom lite smisk på rumpan.
Men jag måste nog säga att jag inte skulle tveka över att ta honom i armen.

Tänk detta scenario: Vi är på ica och ska handla. När vi kommer till godiset är jag stressad till tusen eftersom Erik kommer hem om 20 minuter, klockan är halv fem och maten är inte ens påbörjad. Sebastian har under hela tiden på ica skrikit, slagits, sparkat mig på benen och dessutom svurit åt mig och bett mig hålla käften. Där vid godiset börjar han dessutom tjata om att han vill ha. Godis alltså. Jag försöker förklara att vi inte har tid, det är onsdag och att nu får han faktiskt komma för nu måste vi betala och gå hem.

Han struntar totalt i vad jag säger (vilket han redan gjort den senaste halvtimmen) och lägger sig på golvet och skriker att han inte går hem om han inte får godis. Då tar jag honom i armen och säger att nu ska han följa med mig hem. Eftersom han inte vill blir det en dragkamp ända tills vi är ute ur affären och har satt oss i bilen.

Ok eller inte ok?

Vad är egentligen aga? Och vad är ok att göra utan att man behöver riskera att bli anmäld?

onsdag 7 september 2011

Drömmar

Jag drömmer om den där dagen när vi åker med vår flyttbil och ställer den på vår egen garageuppfart. Hur vi bär in alla möbler i vårat eget hus med egen trädgård.

En trädgård där jag ska ha fruktträd. Äpple, päron, körsbär och plommon. Jag ska ha bär och grönsaker i långa rader. Jordgubbar, hallon, blåbär, smultron, björnbär. Potatis, morötter, sallad och gurka. Tomater, rabarber, squash och färska örter. Sen ska det planteras fina blommor och växter, läggas stenar och sättas ner utebelysning i gräsmattan så där snyggt som det är i inredningstidningarna.
Jag ska med stor omsorg välja ut fina utemöbler där vi kan sitta på sommaren och grilla och umgås och äta av allt som odlas.

Inne i huset ska jag ha ett stort lantligt kök med skafferi man går in i, stor köksö och många fina burkar med specerier i. 
Vardagsrummet ska vara stort och luftigt men ändå ombonat och hemtrevligt.
I tvättstugan ska det också vara rymligt med mycket förvaring, och i lilla badrummet ska det finnas ett stort bubbelbadkar för 2. (badrummet ska givetvis ligga invid föräldrasovrummet, barnen får ett eget badrum)
Det ska självklart finnas ett duschrum också för den som inte vill bada varje dag.

Intill stora sovrummet ska, förutom det stora badrummet, en stor walking closet ligga. Nu pratar vi alltså Carrie i Sex and the city stort. 

Där ska vi leva med våra barn. Mysa till det på vintern och tända i våran egen brasa som ska finnas i vardagsrummet.

Det är det här som är det fina med drömmar. Man behöver inte begränsa sig.
Talade jag om att vi ska ha en JÄTTEstor pool på baksidan med ett gigantiskt trädäck runt?

tisdag 6 september 2011

Svullen läpp och gos med okänd

Jaha den här dagen har flutit på den också. Började med att vakna klockan halv 7 med en Sebastian på armen. Hade sovit hos mig sen klockan 2. Inte mammavänligt.
När klockan sen hade blivit 9 hade vi ätit frukost, diskat, duschat, klätt på oss, bäddat, vikt tvätt, Sebban hade slagit i läppen mot tänderna och började nu få boxarläpp och vi var nu på väg till kyrkan för öppet hus.
Där träffade vi både söta mammor och barn.
Sebastian blev lite extra förtjust i en liten kille vid namn Albin. Efter att han den första timmen snott till sig alla leksaker de andra barnen försökte leka med, la han sig på golvet vid den 8 månader gamla Albin och började helt apropå ingenting att gosa med honom.
Snacka om gulligt när den där andra lillkillen började gosa tillbaka. De trivdes med varandra direkt och det måste varit kärlek vid första ögonkastet. Tänk ändå vad härligt att barn kan vara med varann på det där sättet direkt när de träffats. Skulle någon jag träffar för första gången bara börja gosa in sig med mig skulle jag fan skrika högt av förskräckelse. Skulle det dessutom vara en man som så modigt tar sig friheter skulle jag knäa honom i skrevet. Men barn nöjer sig med det mesta och kan i princip leka med vem som helst. Vi vuxna väljer vänner med omsorg. De ska ha samma intressen som vi, ha samma status i samhället och vi måste trivas ihop direkt. Jag tycker att vi ska vara lite mera öppna när det gäller nya kontakter. Skaffa mer vänner och prova dom ett tag. Bara för att ett par jeans inte känns helt hundra vid första provningen betyder inte det att vi inte kan köpa dom. Dom kan ju faktiskt kännas bättre när man provat dom ett tag. 

Så köp fler par jeans. Man har alltid öppet köp.

söndag 4 september 2011

Ris, Ros och Svamp

Idag har jag haft en riktigt bra dag. Inte för att jag fick så mycket gjort som jag tänkt från början men är på det stora hela väldigt nöjd.
Dagens ros ger jag till mig själv för att jag såg till att min lilla familj var ute i skogen i hela 2 ½ timme på promenad och svampplock. Att vi dessutom hittade kantareller i självaste Hellgrenshagen gjorde det hela bara bättre.
Dagens ris måste jag tyvärr erkänna att jag även det måste ge till mig själv. Man kan tycka att jag borde hitta lite bättre i skogen där jag varit varje vecka under hela min uppväxt. Haft gymnastik med orientering eller löpning där varje vecka under hela skoltiden. Ja iallafall i 6-7 år. (jag gick naturligtvis men ändå)
Men inte då. Vi gick vilse. Gick av själva spåret eftersom det kunde ju faktiskt kanske finnas svamp därborta. Det gjorde det inte. Det fanns bara en stig som gjorde att vi gick och gick tills vi inte visste vart vi var längre. Fick vända och gå tillbaka.
Svettades som en gris i nån timme efter att vi kommit hem. Snacka om att eftersvettas.
Tidigare idag var jag hos mormor och åt lunch, alldeles själv. Det var underbart.
Och efter vår promenad kom Olle och Vilma hit på fika. Till kvällsmat vankades det tacopaj. Kalasgott.
Ska nu titta färdigt på Casino Royale innan det blir att krypa till kojs.

Imorgon blir det ut på nya äventyr!


lördag 3 september 2011

Åhh sköna lördag.

Visst är det väl ändå härligt med helg?
Jag känner att jag alltid måste ta till vara på varenda sekund dom helger som Erik är ledig.
Samtidigt som jag tycker att vi måste passa på att göra en massa saker, tycker jag att vi inte ska göra ett skit.
Ligga hemma i soffan och bara mysa vi tre. Jag, Erik och Sebban. Titta på film och slappa.
Men sen när måndagen kommer skulle jag få så dåligt samvete över att vi inte gjort nått. Därför brukar vi se till att vi både ger oss iväg och är hemma.
Den här helgen till exempel har vi varit hemma och tittat på film, varit på födelsedagskalas, handlat, städat, hälsat på de äldre,(Eriks mormor och morfar) lagat storkok och varit ute på långpromenader. Imorgon väntar långpromenad i skogen, tacogratäng och själv ska jag till min mormor och äta lunch alldeles för mig själv. Få äta i lugn och ro utan nån som klättrar på mig, ropar på mig och vill sitta i mitt knä under halva måltiden.
Sen är den här helgen till ända och det är nästan två veckor tills nästa gång vi får göra allt och inget tillsammans.

Men det känns ändå skönt att ha något varje vecka att se fram emot och längta till:
kvalitetstid med min alldeles egna fina lilla familj.

Är ju för i helvete hemma......

En sak som förundrar mig lite mer än annat just nu är fenomenet mobiltelefon.
I min alldeles egna speciella värld har jag hela tiden trott att mobiltelefonen ska användas när man inte är hemma. För att folk ska kunna nå en utan att man har sin hemtelefon i närheten. Och för övrigt har ju folk klarat sig utan mobil i alla tider förut.
Men iallafall. Ibland när jag pratar med en del människor i min vardag kan det låta så här:

"Vart fan var du igår, jag ringde hela dan!"
"Jag var hemma."
"Men varför hade du inte mobilen på då??!!"
"Eehh för att jag var HEMMA??!!!"

Erik gjorde ett helhjärtat försök imorse med att försvara varför han har sin mobil på hela dagarna.

"Alla jag känner ringer ju till den, mamma, mormor och morfar, daniel m.fl."

Javisst det låter ju jättebra, men om mobilen skulle vara avstängd varje dag hela dagen så skulle ju kanske folk till slut fatta och faktiskt ringa hem till oss.

Nej jag säger av med mobilen ibland och var inte så jävla tillgängliga hela tiden. Det finns inte mycket som är så viktigt att det inte kan vänta.

torsdag 1 september 2011

Underviktig, överviktig, skitviktig??

Har ikväll haft min söta storasyster här på myskväll med chick-flick och tjejsnack. Började då prata om våra olika kiloliv som förflutit. Kommer ihåg en tid i livet när storleken på byxor låg någonstans mellan 32-34. En ganska enastående kontrast till årets storlek: 44-46.
Kan inte för mitt liv komma ihåg hur det blev så här. Kommer ihåg en natt när jag var med mamma på hennes jobb för många år sen. Fick då prova att väga mig på en av sittvågarna. Fick panik när siffrorna bläddrade förbi för att inte stanna förrens de kommit till 56.
56!!!.
Det kändes jättekonstigt och hur äckligt som helst. Hur kunde jag väga 56 kilo??. Vart kom de ifrån? Vem hade bjudit hit dom och när skulle de ge sig av igen?
Jag bestämde mig där för att jag skulle banta. Gå ner till mina 47-50 kilo igen.
Det minsta man kan säga är ju att jag misslyckades totalt.
Väger idag in mig på 83,2 kilo. (har i ärlighetens namn gravidkilon kvar också)
Dom säger att det tar dubbelt så lång tid att bli av med kilona, som det tog att få på sig dom. Detta betyder att jag stolt kan visa upp en 50 kilos kropp igen år 2031.
Jag skulle inte vilja väga som jag gör nu, men inte heller 35 kilo som en del tjejer gör. 
Men jag kan inte låta bli att känna mig lite ljugen för när jag läser i tidningar om kvinnor som drar 54-56 i kläder och säger att de är stolta över sina "välväxta", "fylliga", "kurviga" kroppar.
Jag tror helt enkelt inte på dom. Jag tror inte på att de känner sig bekväma när de ska köpa kläder i en vanlig butik och inte ens största storleken går de längre än till knäna.
Tänk ändå att det är så mycket i omvärlden som spelar roll för hur vi ser på oss själva.
Sen försöker jag intala mig själv att det inte spelar roll om jag är underviktig, normalviktig eller överviktig.
För mannen jag älskar, som älskar mig, och min fina son är jag iallafall skitviktig!