Jag gör allt för att din mamma ska ha det så bra som möjligt

Jag har ett av världens bästa jobb. Och ett av dom sämsta.

Att vi i vården är underskattade är en underdrift. Och jag tror inte så många utanför vårdyrket vet vad som krävs. 

Jag har sen maj 2006 arbetat i äldrevården, och känner en enorm tacksamhet över att jag tillslut gick emot allt vad mitt inre sa och sökte till Usk-utbildningen. För jag får så mycket. Tacksamhet och tillgivenhet. Men ibland får man också skit. Nånstans i mitt inre tror jag ändå nånstans att jag valde rätt. Just då iallafall. Jag tänker nog inte stanna i äldrevården resten av livet. Och vet du varför? Därför jag tycker inte, och framförallt tror inte att det är något man orkar under ett helt livsliv. 

Därför att även om det är väldigt roligt och givande sånär det också fruktansvärt tungt. Både fysiskt och psykiskt. För hur många utbildningar vi än går i förflyttningsteknik så kan man inte alltid tillämpa dom kunskaperna i verkligheten. Att låtsas förflytta en arbetskamrat från sängen till rullstolen och att göra det på riktigt, men tex en boende som väger över hundra kilo och som knappt kan stå på benen, är två helt skilda saker. 

Men det är också jobbigt psykiskt. Det är inte så lätt att sitta vid sängkanten och hålla någon i handen, den stunden dom dör. För att sen direkt åka hem och fortsätta sitt eget liv. Att sitta vid någons sängkant och trösta någon i medelåldern med cancer och som vet att livet snart är slut. Att stå vid sidan och titta, efter att man gjort iordning någon som dött, på personens barn, barnbarn och kanske respektive som sörjer. Eller kanske göra iordning någon som inte har nån som kommer för att titta och sörja. 

När jag började i vården 2006 arbetade jag i hemtjänsten. Ganska skönt vissa dagar att ha "utetur". Köra med bilen och göra hembesök hos dom som bodde utanför servicehuset. Få vara hemma hos dom som fortfarande var friska nog att kunna bo kvar i sitt "vanliga" hem. 

Men det kunde också vara fruktansvärt. Få åka hem till människor som valt att komma hem för att få dö i sitt eget hem är inte direkt trevligt. Särskilt i äldrevården träffar man personer som allt som oftast lider. Av diverse sjukdomar, demens, ångest och rädsla. Allt det ska jag handskas med samtidigt som jag hela tiden får skäll. Men måste ändå visa mig från min starkaste och trevligaste sida. Hela tiden. 

Antingen är man för tidig, eller alldeles för sen. Maten är antingen för varm eller för kall, eller så smakar den inget. Eller så är den för salt, eller för stark. Jag har haft en vårdtagare en gång vars ena barn hela tiden hade synpunkter på tvätten. Var tvättkorgen full tvättade vi för sällan, var den tom tvättade vi för ofta.

Jag trivs med mitt jobb. Verkligen. Jag går därifrån nästan varje dag och känner att jag gjort nytta i någons liv. Jag känner mig nödvändig. Och jag tycker om alla som bor där. Mer eller mindre iallafall. Dom flesta tycks tro att jag tycker illa om mitt jobb för att jag tycker att det är slitigt. Det är dom som inte vet bättre. 

En sak jag lärt mig är att det oftast är anhöriga som har flest synpunkter när det är dåligt. Och ibland är allt dåligt. Vet inte om det är dåligt samvete men det är jobbigt. Visst, jag kanske inte stod utanför din "persons" dörr just den sekunden han eller hon larmade, men vet du, jag kanske var hos nån som hade bajs från fotknölarna till nacken, eller hos nån som hade ramlat och slagit sig, eller hos nån som just fått en hjärtinfarkt eller ett hjärtstopp och just när din mamma larmade satt jag på alla fyra och gjorde hjärt-lungräddning i väntan på ambulans. 

Det kan till och med vara så att jag satt inne hos en palliativ, förtvivlad och rädd person, höll dess hand och pratade en stund. Och nästa gång kanske det är din mamma eller pappa jag hjälper. Och nån annan får vänta en liten stund. 

För jag är hemskt ledsen, men det är människor jag arbetar med. Inte paket på en hylla jag plockar runt. Och jag förstår att det i själva verket inte är mig du skäller på, men tänk på att jag gör allt för att din mamma ska ha det så bra som möjligt. 

Höst, skogen och teater

Dom två senaste dagarna har jag haft det fantastiskt. Eller ja, ganska bra iallafall. 

Igår morse ville inte Sebastian till dagis, så han fick stanna hemma. Så härligt att kunna ha det så. Vi bestämde att vi skulle ta oss en tur till skogen. Så jag och barnen klädde oss i gummistövlar och regnkläder och gav oss iväg med kasse och ett glatt humör. I skogen är det så mysigt. Om man bortser från att det är brännässlor överallt, det är blött, fullt med insekter och man kan om man har otur gå vilse. 

Men vi hittade svampar, kottar, löv, sniglar, stenar och grenar att leka med och titta på. 

Det är så mysigt nu när hösten kommit. Löven är gula och knallröda, luften är kall så man är lite så där kylig på kinderna efter 2 timmar i skogen. Och när man kommer in får man krypa upp i soffan under filten med en kopp te och en film. Lite tända ljus också givetvis. 

Idag har jag varit på teater med mamma. Vi har sett Swedenhielms. S Å J Ä V L A B R A. Alltså Sven Wollter är helt fantastisk. Jag har alltid velat se honom live. Det finns ju en del stjärnor på filmhimlen jag önskar att jag hade haft turen att få träffat. Och en del film och teatermänniskor jag nu vill träffa. Jag är inte direkt en sån person som lätt blir Starstruck men när man klappar händerna ihop med en hel teatersalong där klappandet eskalerar när Sven tar ett kliv fram, där kommer det nästan fram en tår. Jag föreslog till mamma att vi skulle smita ut bakvägen, kidnappa honom, sätta honom i mammas bibliotek i en fotölj med att läsa böcker så jag ett par gånger i veckan kunde komma dit och titta lite på honom. Kanske till och med prata lite med honom. Men mamma tyckte inte det så vi lät bli. 

Men tack Sven för att du berikat mitt filmliv. Och nu även min teaterupplevelse. Du är verkligen fantastisk! 

Jävla helg.

Den här helgen skulle ju bli så jävla bra. Kräftskiva, fira 8 år tillsammans med Erik, 3 veckor som gifta och Kristoffers 20-årsdag. Kräftskivan blev inte riktigt som jag hade tänkt. Vi hade ju trevligt och så alltså, hur kan man inte ha det med sin bästaste familj. 

Men gårdagen blev riktigt jobbig. Vi skulle fira Kristoffer först och sen fira lite ensamma jag och Erik för 8 långa år tillsammans. Men under allt födelsedagsfirande åkte Mattias och Cissi iväg med Stoffens fina lilla kattlejon Aslan. Han hade svullen mage, mager ryggrad och Mattias tyckte inte att det kändes bra. 

Hos veterinären fick dom veta att Aslan hade nån sjukdom alla katter har latent, men som bara bryter ut hos en del. Samtalet till Kristoffer krossade hela hans värld. Det fanns inget att göra. 

Jag har aldrig hört honom tidigare prata om nån på det sättet han brukar prata om Aslan. Hans bästa vän. Det bästa som nånsin hänt honom. När han fick bli pappa till en kolsvart liten ulltuss med mycket bus i sig. 

Jag är ju verkligen inte en kattperson, men den lilla sudden är ju nått av det sötaste. 

Så födelsedagsfest blev kattbegravning istället. Nu ligger han under äppelträdet, med sin fina boll och sin röda fluga. 

Borta i tusen år, men nu är jag snart på banan igen.

Ojojoj, det är typ läääänge sen det bloggares här borta nu. Men till mitt försvar har jag jobbat hela sommaren och lite till. Samtidigt som Erik jobbat heltid. 

Sen har vi då planerat bröllop. Och nu är det bara en vecka kvar. 

Man kan ju lugnt säga att mycket hänt det senare blogginlägget. 

Isolde har fyllt 2. Sebastian har blivit 4. Jag och Erik har blivit.......äldre. 

Barnen har till vår stora sorg fått plats i barnomsorgen. Mina älsklingar ska börja på dagis. Sebastian är jätteexalterad, Isolde lite mindre. Det kommer säkert gå jättebra, dom kommer säkert trivas, men det var inte det här som var planen. Vi skulle ju ta hand om våra barn själva. Inte dumpa över dom på nån annan. Om det bara från regeringens sida kunde skapas fler möjligheter för föräldrar att faktiskt kunna ta hand om sina barn själv. 

Erik blir ju nu arbetslös igen, och framtiden är väldigt oviss. Så vi ska lämna barnen för att vi måste måste. Jag försöker intala mig själv att det kommer bli kanon. Men mitt mammahjärtat brister en aning. 

Så bröllopet. Vi är nog så redo man kan bli. Allt till kyrkan är färdigt och nerpackat.  Nästan allt till festlokalen är färdigt. Det är dukar kvar typ. 

Klänningen är inlämnad för de sista justeringarna, tid är bokat för spraytan, hårfärgning, naglar och hårklippning till barnen. 

Imorn blir det jobb, på söndag ska vi på födelsedagsfirande, och nästa vecka kommer nog bli den mest hektiska, roliga, stressade och mest fantastiska vecka nånsin. Hoppas jag ;)

Klänningen

Häromdan var jag och mina älskade systrar på stan för att jag skulle prova ut rätt modell av brudklänning. Jag gillar att vara ute i god tid liksom 😂. 

Hittade den perfekta. Och tyvärr var min upplevelse till en början lite av ett besök hos frisören. Ni vet när man sitter där tyst och plågas av att se frisören göra tvärtom vad du just sa. 

Jag kliver in på bröllopshuset och talar om vad för modell jag vill ha. Korsettliv upptill och stor kjol i tyll nertill. 

Kvinnan börjar gå in mot alla klänningar för att se om hon hittar nått som passar. På vägen in hittar Linda en exakt sån klänning jag ville ha. Plus att det var rätt rosa färg (eftersom jag alltid drömt om en rosa brudklänning). 

-den är för liten! Säger damen alldeles bryskt. Om varenda klänning vi själva tittar på. Jag vet liksom att jag inte är en pinne, men lite finkänsligare ton kanske. 

Klänningen hon sen plockade fram och lät mig prova var en sån som satt åt om bysten och SEN kom den stora kjolen. Jag såg ut som ett tält. 

Då hämtade dom en klänning med korsettliv och a-linjeformad siluett. Jättefin, men med långt släp. Vill inte ha långt släp. Kanske släp men långt? Nej tack. 

Sen talade dom minsann om att en rosa klänning ville jag inte alls ha. För då kommer det efteråt inte alls kännas som om det var ett bröllop. Utan bara en trevlig fest. 

Saken är att en klänning i tyll blir mer diskret i rosa än en klänning i siden. 

Sen gick vi till Partyworld. Fick fantastisk hjälp och provade ett antal klänningar där som föll oss alla på läppen. 

(Jag ville ju liksom bara prova så jag skulle veta vilken modell av klänning som var mest smickrande) 

Men ikväll har Erik och jag mätt och mätt igen, i både cm och inches, byst, midja, höfter, från hålet mellan nyckelbenen och ner, fixat, trixat och knåpat ihop en beställning på min brudklänning.

Den kommer bli skräddarsydd, inte i tyll, inte rosa, och alldeles fantastiskt fin. 

Kan lika gärna lägga ner

Ja det här bröllopet som stundar blir bara värre och värre ju närmare vi kommer. 

Arbetslöshet med sämre inkomster var ju typ första pungsparken. 

Sen tackade en av mina äldsta vänner nej, för hon ska springa tjejmilen. 

Nu kommer inte ens Eriks bestman. Hans kusin (bestmannens alltså) har tydligen bokat och betalat en resa åt dom som en total surprice. Utan att ens lite dolt kolla om datumet passar. Sen har smarthuvet inte ens betalat avbeställningsskydd. 

Så grattis till oss. Det känns som att vårt bröllop är grymt populärt. 

Morgonens gnäll till världen

Fy fan för livet. Det här ska ju vara den bästa tiden nånsin. 

Barnen är små och fantastiska, vi planerar bröllop, eftersom vi älskar varann så mycket att vi vill dela hela livet tillsammans. 

Och hela tiden händer det nått jävla skit. Det ena efter det andra. Så fort vi tror att vi står på stadig mark rycks vi upp igen. 

Det har knappt gått ett år sen Erik slutade på Scan och han är nu inne på sin fjärde arbetsgivare sen dess. 

Ändrad arbetsgivare betyder givetvis ny lön. Ibland upp, ibland ner. 

Och nu har tvättmaskinsjäveln sagt upp sig också. Och en tvättmaskin som är värd att köpa är faan inte billigt. 

Så bajs på dig livet. 

Paket

Nu börjar paketen så sakterliga komma med posten. Bröllopsprylar och kläder. 

Svinbra att hitta billiga grejer på nätet. 

Nu senast kom det jättefina västar till Erik och Sebastian. Med plastronger till. 

Dom kommer bli världens snyggaste killar. 

Snart är det bara 4 månader kvar. Tiden går så jävla fort. 

Check check och check

Idag har vi haft en väldigt produktiv dag. 

Vi har firat Eriks morfar som fyller skitgammal idag

Och till bröllopet:

Vi har varit och beställt servetter 

Vi har hittat klänning OCH skor till Isolde

Vi har hittat byxor till Sebastian

Vi har provat ut kostym till Erik (egentligen bara kavaj, men sitter den som en smäck kan man ju alltid hitta byxor som passar till) 

Plus: vi har klickat hem superfina västar till Erik och Sebastian. Bilder kommer senare. 

Nu är det Grey. 

Påsk

Idag är det påskafton, och jag och Erik sitter här själva. 

Beatrice ringde igår och frågade ifall barnen ville komma och sova hos henne och Tobbe. Själv tänkte jag att dom måste vara på snudd till självmordsbenägna eftersom dom helt frivilligt tänkte ta båda ungarna på samma gång. 

Men jag tror nog att det gick bra. Så här sitter vi nu och tittar på Pocahontas, äter lite påskgodis efter frukost på tu man hand. 

Och nu börjar jag ju längta ihjäl mig efter barnen. Det är tur att klockan snart är 14. 

Glad påsk på er alla! 

Råd

Jag behöver råd. 

Att vår bröllopsbudget är tajt är en grov underdrift. Och vi har ju redan valt billiga men bra alternativ på mycket saker. Så nu tänkte jag så här: om jag köper en sån här grej som på bilden och gör min egen brudbukett, tärnbukett och köper såna där nålar för blomma till Erik och hans bestman, har jag då tagit mig vatten över huvet? Jag skulle liksom kunna komma undan med en femhundring. Istället för 1700. Vad tror ni? Är jag tillräckligt kreativ? Och har man tid för det? 

Förövrigt har vi haft det kalas idag. Öppet hus, trots påsklov, och lek med såpbubblor hemma. Isolde tyckte tydligen inte såpbubblorna var så goda. Men då skulle hon ju kunna sluta slicka på den man ska blåsa på. 

Vad kan det vara?

Jaa, vad är det för nått? 

En rosa elefant? 

Bananer?

Eller kanske kapsyler?

Nej jag vet, det är ju mina bröllopsskor som kom med posten idag. TJIHOOOO!

Yes, den blir det

Gissa om lyckan är gjord nu när jag hittat den perfekta kostymen åt Erik till bröllopet. 

Eller vad tycker ni? Är den inte to die for? 

Man kan få den plommonfärgad också. Hallå, professor plommon i hallen med ljusstaken. 

En annan sak: visst kan man köpa söta, superfina jympaskor till Sebastian till bröllopet? Det är ju liksom vi. 

Hellre bajs än kräks

Jag tycker att det är f r u k t a n s v ä r t äckligt med spya. 

Bara lukten, stanken eller till och med ljudet av någon som kräks, kan få mig att själv kräkas. 

Ändå upp i tonåren började jag alltid gråta varje gång jag kräktes, och så ropade jag på mamma. Det var så hemskt vidrigt. Mycket jobbigt för mig var det när jag väntade Isolde. Jag kräktes ta mig fan 6-7 gånger varje dag i flera månader. 

Jag brukar säga att jag hellre är på jobbet och torkar bajs 100 gånger om dan, än torkar spya en gång. 

Ganska beklämmande blir det då som nu när Isolde verkar ha fått nån slags maginfluensaliknande sjukdom. Hon kräktes 3 gånger i vår säng natten till idag. Har inte kräkts alls under hela dan trots att hon ätit vid alla måltider. Men nu när hon skulle nattas kom det igen. På mig, henne, soffan, soffbordet och på den härliga gröna långhåriga ryamattan i vardagsrummet som inte alls är så jävla lätt att tvätta. 

Det var ju bara att ta ut mattan på altanen, spraya den med allt jag hade hemma och köra på jetstrålen med vattenslangen. Det största problemet med mattan är att den ökar i vikt med ungefär 3719 kilo när den är full med vatten. 

Men efter ett riktigt krafttag av både mig och Erik hänger den nu på sträcket i trädgården. Den hänger ju typ i backen och linan kan gå av vilken kvart som helst. Och blir det minusgrader inatt kan vi nog säga adjö till den imorgon. 

Men hoppas alla ni andra har en bra och trevlig torsdagskväll. 

Och grattis min älskade storasyster på 40....... eh......23- årsdagen. Puss 

Förbannade jävla rövhål

För några år sen bestämde jag en sak med mig själv. 

Den där biologiska pappan skulle jag träffa. Men jag skulle vänta tills "farmor" lagt näsan i vädret. Hon var ju så fruktansvärt sjuk och skulle nog ändå inte leva så många år till. Så jag skulle ju ha flera år på mig. 

Och det skulle vara en perfekt plats att göra avslut med henne, och dessutom en någorlunda neutral mark för att träffa honom. 

Som jag berättat har ju hon nu dött och min kropp med tillhörande psyke började på riktigt så sakteligen förbereda sig för det allra första mötet med spermadonatorn. 

Idag fick jag då ett samtal där jag fick veta att han i sin egen typ av vrede (för att hans moster inte behagade vara hemma när han ringde för att få hjälp med allt) redan kremerat "farmor" OCH bestämt att ingen begravning kommer äga rum. 

Flera år av mentalt förberedande för att sen bli snuvad allt. Fy fan säger jag bara! 

Friska tag

Nu är äntligen Sebastian så pass att han kan förklaras frisk. 

Ingen feber sen i fredags morse, så imorn blir det barnsång igen. Skönt att livet går tillbaka till det normala, efter över en vecka i hemmets icke så lugna vrå med en nästintill 40-graders sjuk lillgris och en extremt understimulerad nyckelpiga. 

I helgen nu har det varit helt ok lugnt, så under fredagen och lördagen har vi fixat hemma. Inget inne men nu när våren är här måste man ju fixa ordning ute. 

Så barnens hus har hittat sin plats och våra utemöbler har hittat sin. 

Nu ska det bara bli lite varmare ute så vi kan sitta där ute och fika och äta. Och ni, vad skönt det kommer bli när barnen nu kan vara ute timme efter timme och roa sig själva ute. Kommer dom förhoppningsvis sova gott om nätterna. 

Men nu måste jag sova tydligen. Klockan säger 22:50, fast hjärnan tror att den bara är 21:50. 

Jaja jag kommer nog in i det med. 

Klack, platt eller barfota

Sitter och tittar på skor till bröllopet. 

Vilken djungel. Och värre lär det ju bli. 

Nått jag funderar över är ju vilken typ av sko jag ska ha. Jag är ju inte riktigt tjejen som använder klack. Jag hade liksom gympadojjor när Krille gifte sig, och lila peruk när Linda och Micke gifte sig. 

Klackskor och finfint är ju inte min grej. Så platt måste det nästan bli, om jag inte ska börja öva typ förra veckan. Och om man får ont i fötterna efter halva kvällen, vad gör man då? Har ett par foppisar i väska? Den där lilla brudväskan som rymmer typ ett läppsyl och en tampong och sen inte mer. 

Men kanske barfota? Eller nej fy vad äckligt framåt kvällen. 

Jo har nog en riktig nöt att tänka på. 

Vilken skitvecka

Ja fy fan vilken fruktansvärt jobbig vecka det har varit. För oss alla. 

Sebastian har haft feber, mellan 38,6-40,0 hela veckan. Den låg konstant på 39,7 i två dygn. Han har verkligen inte varit med alls. 

På VC i tisdags var det 3 läkare som tittade på hans utslag och ingen av dom kunde med säkerhet säga vad det var. Gissningen var ju Scharlakansfeber och han fick penicillin. 

Provet dom tog i svalget gav ingenting, men inga andra prover gjordes. 

Nu är första dagen utan feber, men lillgrisen är fortfarande som en liten disktrasa. För inte nog med att han haft hög feber, han har varit helt genomtäppt i näsan också och haft öppen mun dygnet runt i 5 dagar, så han har ganska ont i halsen idag. Och är ganska hes. 

Men nu ska vi tro att han är på bättringsvägen. Så nu ska bara lillasyster bli sjuk i det också. Så kan vi vara hemma en vecka till. 

Pessimist javisst! 😣

Som en disktrasa

Urk, den här veckan slutade ju verkligen skitpissdåligt. 

Det började igår med att Sebastian inte riktigt var villig att följa med mig och mormor och handla. Åka bil, handla OCH träffa sin mormor Karin på en och samma gång borde skapa eufori hos Sebastian. 

Han följde iallafall med lite motvilligt och vid blomstertorget...... Blomsterlandet???.....blomsterblomster då säger han att han behöver kräkas. Jag upp med en påse och ungen kräks faktiskt. 

Vi åker hem och lämnar honom igen. 

När alla våra ärenden är klara, mormor är lämnad i säkert förvar i hemmet igen, och jag kommit hem till mitt är Sebastian borta i bastun i upplösningstillstånd. Har då även börjat få några få suspekta prickar på magen. 

Jag hämtar, går hem med honom och efter 10 minuter sover han. 

När han vaknar, är han varm, med 39,3 i temp, mer prickig och börjar bli svullen bakom öronen. 

Idag är han SVULLEN bakom öronen, har fortfarande mellan 39,2-39,6 i temp. Trots febernedsättande. 

Prickarna går inte ens att räkna längre. 

Läkaren på sjukhuset sa att svullnaden liknar mest den man får vid röda hund. Men eftersom det är typ en utdöd sjukdom lär det inte vara det. Prickarna ser ut som vattkoppor. Sebban har ju redan haft det för läääänge sen. 

Så nu har han kanske röda koppor eller vattenhund. 

Mitt hjärta brast iallafall när min lillgris (i en period av extrem nyfikenhet på döden) säger:

"Mamma, jag tror att jag kanske kommer dö snart". 

Så vårt nya samtalsämne här hemma för att lägga fokus på nått trevligare kommer bli fladderponnyer. 

TGIF

Ja äntligen blev det då fredag. Som Erik har längtat. Och Isolde.

Godis har det tjatats om nu hela veckan, och när hon väl får en skål, ja då ska hon mata både mig och Erik med sitt. Men men det är ju knappast ett problem att hon INTE vill ha godis. 

Nu har jag och barnen försökt klara oss utan vår älskade Therese och hennes Luddefis i en hel vecka!! Och det går, med nöd och näppe. 

Det har efterlysts mer bloggande så vissa numer kan hänga med i vårt liv. 

Vassegod ❤

Nu har nog alla fått sina bröllopsinbjudningar. Jag gissar på det iallafall trots att bara 4 stycken meddelat att dom fått. Är lite missnöjd faktiskt. Trodde nog att vi skulle få lite mer reaktioner från dom som mest troligt inte förväntade sig bli bjudna. 

Men för er andra kan jag nu meddela att bröllopet stundar den 6:e september. Så å ena sidan, låååååångt kvar. Å andra sidan brinner det i knutarna. Men nu är menyförslag skickat till kocken, så får vi se vad det blir av det. 

Nu ska det mysas lite med barnen innan dom ska sova. 

Puss på er!

One down, two to go!

Som en del av er vet har jag en annan biologisk pappa. En annan pappa än den jag älskar. 

En pappa jag i princip aldrig haft riktig kontakt med. Kontakten mellan oss började när jag fyllde 14, och har fortsatt lite från och till. På hans villkor. När det passat honom. 

Många kanske undrar ibland varför jag pratar så öppet om honom. Och det är för att det är mitt sätt att hantera honom och den twistade "relation" vi har. 

Jag har hela tiden eftersträvat riktig kontakt och har alltid tyckt att han varit för lam i sitt skrivande. Han har aldrig frågat mig saker, försökt ta reda på vem jag är. Min riktiga pappa, Thomas, behöver inte fråga, han vet ändå. 

Thonie, "spermadonatorn", (jag kallar honom det eftersom det är vad han bidragit med) valde att inte vara min pappa, fast han egentligen var det på riktigt. Thomas valde att BLI min pappa fast han egentligen inte behövde. Och det älskar jag honom så högt för. 

Med en pappa kommer ju hans föräldrar på köpet, och Thonie har så klart såna även han. Dom tog jag kontakt med för många år sen. I någon slags kamp för att få veta om en del av den som är jag, kommer från dom. 

Det har tagit mig väldigt lång tid att komma dit jag är idag. Och det största jag ångrar är att jag inte bestämde mig för att träffa min farmor när hon fortfarande var frisk nog att kunna ge mig svar. Svar på varför hon lät sitt hat mot min mamma låta henne välja bort mig som barnbarn. 

Jag har vetat i några år att hon varit svårt sjuk i alzheimers. Och inatt somnade hon in. 

Den största känslan jag har just nu är att nu äntligen behöver jag inte längre bry mig. 

Nytt jobb, lugna puckar?

Jag har blivit så fruktansvärt besviken flera gånger dom senaste åren. Varje gång vi stått inför nått nytt i livet har allt vänds uppochner. 

Erik friade och vi började planera vårt bröllop. Då fick Erik veta att Esca, där han jobbade, skulle lägga ner. Han slutade på Esca och  2 veckor senare fick vi veta att vi skulle ha barn. 

Vi fick Sebastian, och sen fick vi Isolde. Vi köpte bostaden vi bor i nu, och precis efter vi skrivit på alla papper, fick Erik veta att han skulle bli varslad. 

Han hade i princip fått ett nytt fast jobb, när vi nu återigen började planera för bröllop igen. Fick veta att han inte fick vara kvar. Då var paniken nära, med tanke på att inbjudningar redan skickats ut. 

Imorgon börjar han på ett nytt jobb. Våra med och motgångar har på nått sätt gått hand i hand hela tiden. 

Jag är extremt stolt över Erik, den här gången har han varit arbetslös i exakt en månad. Det är det längsta han varit arbetslös nånsin, trots att han blivit av med jobbet flera gånger. 

Själv får jag nu börja jobba lite mindre pga Eriks arbetstider. Men på helgerna går det ju bra. 

Idag har vi haft en riktig familjedag. Lek och bus i Valla, filmmys hemma och planering av dom två närmaste veckorna. 

Nu ska vi äntligen få till lite riktig veckorytm. 

Måndagslycka

Ok, en stor nackdel med att tappa vikt när man viktväktar är att man får mindre och mindre att äta. Stort minus. 

Men jag hänger fortfarande med. Tänker byta invägningsdag dock. Tänkte köra invägning på fredagar istället för måndagar och se om jag kan fördela veckobonusen lite annorlunda. 

Men den stora lyckan idag är att få sitta i soffan, utan barn och supa in den fantastiska känslan en enda händelse i universum kan ge mig: Oscarsgalan! 

Den ger mig en känsla som inte går att beskriva. Nånstans i mitt innersta inre bultar det. Tänk att få vara där! Det vore lycka för resten av livet. 

Äta GODIS!

När jag mår dåligt, då äter jag. 

Vad som helst. 

Bara så ni vet. 

Annars har vi varit på Leos lekland idag.

Och lekt med lera hemma.

Hopp! 

Give me a break

På riktigt??? Nu lever vi i en tillvaro där lugnet på nått sätt aldrig vill sätta sig.
Livet flöt på innan Erik slutade på Esca. Eller innan Esca la ner menar jag ju.
Efter det känns det som om allt bara brister hela tiden.

Jag vet att jag gnäller om triviala saker när det finns dom som har det mycket mycket värre.
Men nu har Erik blivit arbetslös igen. Samtidigt som vi håller på för fullt med planering av vårt bröllop. Ännu en gång.

Kristoffer sa till mig förut att min uteblivna mens troligtvis handlar om stress. Och där slog han nog huvet på den traditionella spiken. Dom senaste 3 månaderna har jag haft 2 pregnancy scares. Och hur lever jag just nu mitt liv?

Jo vi är iväg på aktiviteter 4 dagar i veckan, varav 1 dag vi är iväg hela dagen. Går hemifrån vid 9 och är hemma igen för dagen vid 16. Då har vi sprungit fram och tillbaka några ggr också.
Jag jobbar kväll när Erik jobbar dag, och dom flesta dagarna kommer jag hem till en vaken Isolde som vägrar somna om hon inte ligger på min arm. Och krånglar. Vilket hon gör även dom dagarna jag ÄR hemma hela dagen. Sova på nätterna gör vi ju inte heller så bra med tanke på att den där lilla loppan fortfarande vill sova hos oss.

Sen handlar ju hela tillvaron om mat. Hela tiden. Vad ska jag äta, vad har jag ätit, hur många points har jag kvar, hur många vill jag ha kvar till helgen, hur många veckobonus ska jag unna mig?

Och det är ju nånting jag inte tänker släppa. Inte jobbet heller. Det är mitt andningshål. En plats där jag kan, tro det eller ej, koppla av. Där är det ju annat som är jobbigt visserligen men jag behöver den tiden borta från barnen. Och det är också en sak. Många verkar tro att jag är hemma med barnen för att jag inte vill jobba. Vilket givetvis inte är fallet. Är Erik hemma är det klart att jag kan jobba. Vi har ju barnen hemma för deras skull. För att DOM ska slippa gå på dagis. Inte för att jag ska få ett bekvämt och skönt hemmaliv.

Det var en som sa för några månader sen "där ser du att det är skönt att jobba, det är inte så farligt som du tror". Och det är ju aldrig det det har handlat om.

Men jag ska försöka varva ner lite grann. Kanske. Och så ska jag inte tråka ut er i nästa inlägg. Jag lovar ;)

Plus: Nu har jag bara 1,3 kilo kvar till mitt första stora delmål. Så håll tummen.

Ekar tomt

Just nu ekar bloggen. Jag vet inte vad som hänt. Jag har lite för mycket "on my plate" liksom. 

Snart är inbjudningskorten färdiga iallafall. Dom ska ju skickas snart. Spännande att se sen vilka som hör av sig. Om det är nån som gör det förstås. 

Det roligaste blir nog att se/höra reaktionerna från dom som antagligen inte ens vet att dom kommer bli bjudna. 

Så fort vi skickat iväg korten och vi vet att alla fått kommer det bilder på den färdiga kreationen. 

Puss på er! 

Här kommer en bild på en liten raring. 

På svaj

Ok, idag är ju den där dagen när vi lever häng och fläng. Fram och tillbaka till kyrkan flera ggr om. 

Therese skickade lite styrka till mig förut och det behövde jag. Erik har på nått vänster lyckats byta vecka det är han som kör till jobbet, så idag hade vi bilen och jag fick både lämna och hämta på kyrkans barntimmar. (Har förövrigt aldrig hänt oavsett om Erik kört eller inte)

I mitt huvud blir det ju så himla rörigt då. För nånstans mellan lämna och hämta ska Isolde sövas, sova, väckas och kläs på ytterkläder igen. För att sen stuvas in i bilen en femte gång under loppet av 6 timmar. 

Jag hade då tänkt ut den perfekta planen. För att slippa klä av och på lillbarnet tog jag med mig vagnen i bilen vid lämning på barntimmar. Förstod att hon skulle somna i bilen på vägen hem, så tänkte då att hon skulle sova ute. Mycket riktigt somnade hon i bilen. För att vakna igen efter 10 minuter när jag skulle krångla ur henne ur bilen och ner i vagnen. Efter en promenad med vagnen på 20 min och ett försök på 45 min till att söva henne på armen i soffan, gav jag upp. 

Det var liksom där uppgivenheten kom över mig. Skräcken över hur det skulle bli runt 17-18 hugget här hemma.

Och vet ni vad, hon har inte varit särskilt ledsen, och somnade utan krångel och skrik vid kvart i nio. 

Så Isolde har förhoppningsvis fr.o.m. idag slutat sova middag. 

Ja vi gjorde ju en snögubbe häromdan. Men jag tror nog att han fått liiite för mycket att dricka. Vad tror ni? 

Inte som jag tänkt mig

Ehh ok, helgens projekt blev ju inte riktigt som jag bestämt. 

Med den stigande temperaturen som rådde igår hände det som inte fick hända. Jag som så fint och bra hade byggt en riktig kalassnökoja. Med en tunnel rakt igenom. Den hade liksom rasat ihop imorse. Hela taket ramlade in. Tur att ingen var där inne. 

Men vi hann iallafall igår göra en icke traditionell snögubbe. Blev helt ok. 

Imorn är det ju invägning och jag tycker för en gångs skull att det känns bra. Tror inte att jag kommer nå mitt första personliga delmål, men jag hoppas jag kommer bli nöjd ändå. 

Den här veckan har jag slagits med frestelser som jag för första gången klarat att motstå. Känner mig stark just nu. Hoppas bara den känslan håller i sig. 

Så håll tummarna för mig imorgon bitti! 

Totalt ointressant inlägg

Den här dagen har känts lite blaha. Kan inte förklara varför men ja så är det. 

Fredag betyder fredagsmys, och i sann viktväktaranda har jag redan räknat och lagt in mina popcorn med tillbehör i appen för att inget frosseri ska uppstå. 

Jag börjar lära mig mer och mer att stå emot frestelsen. Och ni ska veta att det finns många. 

Eftermiddag/kväll idag har "operation snökoja" inletts. Vi har ju hela helgen på oss att färdigställa den och det hela känns just i nuet rätt hoppfullt. 

Blablabla här kommer lite bilder. 

Ehhhh.....va?

Vet ni vad jag längtar till mest när det handlar om att barnen en dag ska flytta hemifrån? 

En tid då jag kan få gå på toaletten ifred. Utan varken hängande, skrikande, tjatande eller smygtittande barn. 

Dansa!!!

Ok, nu har en vecka gått av vårt vanliga liv. Kyrkan är i full gång med barnsång, öppet hus och kyrkans barntimmar. 

Och det är som det alltid har varit, vi har kommit för sent 4 dagar av 4. 

Det verkar inte bättre än att hur tidigt vi än går upp på morgonen, hur mycket jag än förbereder på kvällen innan, spelar det ingen roll. Fem över 9 brukar jag börja kasta på ytterkläder på barnen. Kvart över slänger jag Isolde i vagnen och Sebastian i korgen under och springer till kyrkan. Men motion behöver jag ju så det är ju bra. Eller nått. 

På tal om motion har jag kommit på den absolut bästa formen. Dans. Och inte vilken dans som helst, utan knasdans. Till soundtracket till Chicago, Singing in the rain och allas vår fantastiska Mora träsk. 

Så in i helvete jobbigt. 

Så nu vet ni det. 

Sen är jag extremt stolt över mig själv idag eftersom jag lyckades övervinna frestelsen. En frestelse iallafall. Det blev liiite chips på kvällen, men helt inom mina ramar så jag är ganska nöjd ändå. 

Och tack Therese för att du är mitt stöd i mörkret. Matmörkret. Det är fantastiskt att du finns där och stöttar mig när det känns jobbigt. Jag måste nog börja leva i din väska så jag kan följa med dig till jobbet sen. Hur ska jag klara mig annars?

 

Kalasuari.

Jo för Januari sätter liksom stämpeln på resten av hela året. Jul och nyår hinner inte lägga sig innan det är dags för dom första födelsedagskalasen. Mamma, pappa, Hampus och Emilia tar hand om Januari. Och alla 4 inom loppet av en och en halv vecka. 

Kalas är ju inte direkt vad en viktväktare längtar efter så här efter julhelgen. Men nu är det bara imorn kvar, sen är det inget kalasande förrens om.......3 (?) veckor när Janne fyller. 

Men för att prata om nått annat. Nu är fixandet och pillandet igång. Inbjudningskorten är på G och det känns bra. Dom kommer bli superfina.  Måste ju börja i tid med tanke på att det inte finns så mycket tid här hemma för mammapyssel. 

Och träningen? Jotack det funkar ganska bra. Kör ju lite träningsvideo a la 80-talet fast modernt. Sebastian och Isolde är också med. Mest ivägen, men som jag brukar säga till Erik är det väl bättre med lite träning än ingen träning. 

Så nu kalasar vi imorn och sen kör vi en ny supervecka. Plus att jag fr.o.m. Måndag ska få träffa min älskade Therese igen. Och inte mindre än 4 ggr i veckan. Måste supa in så mycket jag kan innan hon försvinner till jobbet. 

Puss på er alla! 

Träning

Jag önskar att jag kände kärlek. Kärlek för att träna. Dom som känner mig väl vet att jag inte rört på mig sen nånstans i åttan. Typ.
Jag vet ju att det är dags att jag rör på mig lite. Om den här viktminskningen och alt det där ska få fast måste jag ju röra mig lite också, inte bara äta rätt. Och gudarna ska veta att det inte är det lättaste att träna ihop med mina barn. Går vi ut på promenad tjuter Sebastian bakom mig för att jag går för snabbt, och Isolde tjuter framför mig för att hon inte vill sitta fast i vagnen. Inte lätt med andra ord.

Då skulle jag ju kunna träna på gym tänker ni. Men gud vad jobbigt tänker jag. Skulle känna mig extremt uttittad och obekväm. Kan ju inte träna i grupp heller. Har ingen koordinationsförmåga så där blir det också lätt obekvämt. Måste ju lära mig att handskas med det där. Men, så länge, innan jag tar tag i det kom jag på att jag ju faktiskt har tränings-dvd:er hemma. Kanon!
Behöver inte åka iväg, har redan betalat dom så det kostar inget, plus att barnen då kan springa omkring och antingen leka eller göra som mig.

Sebastian var dock bekymrad häromdan när jag stånkade och stönade för att det var tungt, och tjejen i videon inte ville sluta. "Hallå tjejen, mamma orkar inte mera".

Så jag kör lite så hemma ett tag tills jag tröttnar på det, och sen börjar jag väl lite smått med att bli lite personligt tränad av fina Fredrik. (Jag hoppas verkligen att han menade allvar, annars blir ju det här grymt jobbigt) Och tänk det. Ett gym som ligger på gångavstånd hemifrån, som typ inte kostar nått, och så kanske man får dricka kaffe (eller nått gott) ihop med Staub ibland. Kan det bli bättre liksom?