Memory lane

Idag och igår har jag funderat lite på det förflutna. Vad som hände och hur livet hade kunnat vara. Jag har haft två stora kärlekar i livet. Javisst var jag jättekär redan som 10-åring. Ted hette han och gick i tvåan. Åh vad jag var kär i honom. Han var den sötaste killen på hela skolan. Och i åttan var det Robert som stal mitt hjärta. Och det var ju en sån där riktig kärlek där vi sa "jag älskar dig" till varandra. Mitt hjärta gick i 4683 bitar och det kändes som om livet var över när han gjorde slut med mig. Dramaqueen är ju en dräkt de flesta 14-15 åriga tjejer tar på sig ibland.

Sen på gymnasiet blev jag tillsammans med min första riktiga kärlek. Den där kärleken som var så stor att jag för första gången kände att det var någon jag kunde dela livet med. Honom skulle jag förlova mig med, gifta mig, flytta ihop och skaffa barn med. Och ibland kan jag fundera över hur livet hade sett ut om jag inte hade gjort slut. Jag älskade ju honom fortfarande trots att jag inte ville vara med honom längre. Fast det ville jag fast ändå inte. Jag visste att jag gjorde honom väldigt illa genom mitt beteende mot honom och tyckte att det snällaste var att lämna honom. Sökte sen bekräftelse i flera år innan jag träffade Erik. Men om Han och jag hade fortsatt vara tillsammans, hur hade livet varit då? Hade vi varit gifta? Hade vi haft barn? Vad hade jag jobbat med och vart hade vi bott? Och framförallt, hade vi fortfarande varit tillsammans? Och Eriks liv, hur hade det sett ut? Hade han bott på Färöarna? Hade HAN haft barn? Erik är ju min andra stora kärlek. Givetvis. Och det är ju honom jag har gjort allt det där med. Ja allt utom giftemålet. Men det kommer vi till.

Men visst undrar jag ibland hur livet hade kunnat se ut. Jag menar, min första kärlek har fortfarande en väldigt stor plats i mitt hjärta. På nått sätt älskar jag fortfarande honom. Inte på samma sätt eller lika mycket som jag älskar Erik. Men vi delade ändå det största i livet. Kärleken.

Och tänk om jag inte hade hängt alla ensamma kvällar i min första egna lägenhet på nätet. Då hade jag inte ens träffat Erik. Tänk att den ensammaste tiden i mitt liv skulle visa sig bana väg för den rikaste.

Tabu

Ja det finns ju en del saker som är tabu här i livet.
Saker man absolut inte får prata om. Idag tänker jag skriva ett blogginlägg i ett ämne som både är hett men samtidigt iskallt. Ett ämne jag kommer ventilera idag och endast idag. Är du arg på mig eller känner dig besviken, ledsen eller förvirrad över vad jag skrivit, läs en gång till. Och inte mellan raderna. Det jag skriver är det jag menar.

Det handlar om SD.

Jag blir så ledsen ibland när jag läser statusuppdateringar på Facebook där folk rasar emot ALLA som röstade på SD i förra valet. "Jag tycker synd om alla er som röstade på SD, för att ni är så dumma i huvet....:" och blablabla.
Jag har trott att vi lever i ett samhälle där alla har en egen röst och får tycka och tänka hur vi vill. Men det stämmer tydligen bara om man tycker som alla andra och att man tycker rätt.

Jag har inte röstat på SD och tänker aldrig göra det. Men jag kan förstå dom som gör det. Min förhoppning med SD i riksdagen är att alla dom andra partierna ska förstå att det finns saker i samhället som just nu retar upp många och som gör att SD blir "rätt"  parti att lägga sin röst på.

Kristoffer skrev det på facebook förut. Det är ju tydligen väldigt många i Sverige som anser att det finns frågor bara SD tar tag i. Vilka dessa frågor är måste ju dom andra partierna ta reda på, själva ta upp, och sen ta tillbaka dessa väljare. Se till att SD inte" behövs" längre.
Smutskastning av SD verkar ju inte hjälpa.

I tråd efter tråd på FB läser jag kommentarer som "Jag är inte rasist, men......" och folket som skrattar åt just den början på en mening.
Men det är ju så man måste säga. Man får inte yttra sig överhuvudtaget när det gäller SD eller invandring utan att bli kallad för rasist.

Jag tycker absolut inte att man ska stänga gränserna, men jag tycker heller inte att det ska vara vidöppet. En bekant till mig säger ibland att om jag inte har råd att laga mat till mina egna barn så bjuder jag ju inte in grannens på middag.

Jag tycker att vi måste begränsa oss lite grann en tid framöver i vårt intag av människor från andra länder. (Och för mig spelar det ingen roll om de kommer från Afrika, Europa, Amerika eller nån annanstans, ifall de är kristna, muslimer eller hinduer.)

I Sverige idag varslas det folk varenda vecka. Arbetslösheten växer och växer. Vi lider av bostadsbrist, utanförskap och barnfattigdom, och inte bara hos invandrare utan givetvis gäller det även svenskfödda.

Jag tycker då att vi kan ta in ett visst antal människor, integrera dom i det svenska samhället, se till att de får utbildning ifall de inte redan har, jobb, bostad och får ett värdigt liv här, SEN kan vi ta in lite fler, göra samma sak där osv.

Och oavsett vad jag själv tycker, så är yttrandefriheten en av våra grundlagar. Sluta upp med att rata och hata.
Ja det är klart att finns rasister i SD. Men jag kan lova dig att det finns rasister i KD, Moderaterna, Socialdemokraterna, Centern och alla dom andra partierna också. Ni är extremt naiva om ni tror att rasism bara finns i just det parti som råkar vara ett av dom partier som har ett väldigt beklagligt förflutet.

Det kommer alltid finnas rötägg i alla partier och tyvärr så finns det ju dom som kommer fortsätta att ge SD dåligt rykte, men snälla, snälla, läs på lite, tänk för dig själv lyssna inte på media och du.....

Jag har också ett ganska beklagligt förflutet. Som tonåring, eller sen jag var 12, har jag åkt dit för snatteri, supit som ett svin, varit dryg och odräglig, skolkat bort flera år av skolan, men jag är inte den personen idag. Är du den du var för 10,20,25 år sen?

Back on track....eller?

Hm.....bloggen har inte varit på aktiv den senaste veckan. På grund av anledning. Den anledningen kallas Soldan. På pappret heter anledningen Isolde.
Jag har knappt vågat säga nått nu dom senaste tre dagarna, men det känns som om det där humöret hon haft, håller på att vända.

Men det gäller nu att ha is i magen och behålla lugnet om hon blir lite missnöjd, så jag inte triggar igång henne igen.

Den här veckan har hittills varit supermysig. I måndags hade jag och Sebastian egentid på barnsången, då jag vågade lämna den lilla skrikan hemma med Erik. Kände att Sebban behövde få lite tid med bara mamma, och den här mamman behövde både tid MED Sebastian men också UTAN Isolde.
På kvällen kom sen min älskade lillasyster Beatrice och drack te och pratade lite skit. Ja och mös med barnen givetvis.
Igår var vi i Rimforsa och lekte, fikade och mös med Anna, Vidar och Alma. Supermysigt, och grabbarna kom ganska bra överrens. Mest efter det att vi gick ut.

Idag har vi haft Kristoffer här på frukost. Verkar vara nån slags ny veckotradition.

Men nu är det som sagt bara att vara cool, lugn och hoppas på att Isoldes missnöjdhet håller sig på mattan.

Och till sist: nu har jag tappat alla mina gravidkilon efter den senaste graviditeten. Har 2 kilo kvar så är jag nere på vad jag vägde när jag blev med Sebban. Nya mål och nya tag!

Att inte räcka till

Jag vet att jag ibland "gnäller" här på bloggen hur jobbigt en del saker är. Men jag tycker ändå att jag gör det med humor och en klackspark.
Men idag blir det inte på det sättet. Igår kände jag mig så uppgiven att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Isolde är såååååå missnöjd just nu och skriker sig igenom eftermiddagarna och kvällarna. När JAG har henne.
Är Erik hemma och hon är på hans arm så är hon nästan hur lugn som helst. Och ja jag vet att bebisar känner när man själv spänner sig, men ändå. Jag är ju hennes mamma och hon borde ju vara nöjd hos mig.

Där jag känner att jag inte räcker till är ju för Sebastian. Erik jobbar ju varenda kväll nästan. 8 kvällar av 10 typ. Så varje kväll om Isolde skriker som en besatt är det ju Sebastian som får lida för det.
Känner mig så otroligt dålig som människa och mamma när jag inte kan ge honom det han behöver.

Kastar fram någon förjävla kass middag i form av pasta, pasta, pasta eller pasta. En dag i veckan kanske jag har tur att kunna steka pannkakor. Själv lever jag på viktväktarnas färdigrätter eller smörgåsar just nu. Och äter vanligtvis vid 9 på kvällen.
Och varför är det så att jag inte kan laga annan mat? Jo det ska jag tala om. Isolde, hon tycker inte om att vara på golvet, i sängen, i vagnen, i babysittern, under babygymmet eller i bärselen. Bumbostolen sitter hon i en liten stund varje dag. Hon är ju inte riktigt hundra stadig för den än men vi tar det i små steg.

Så när maten ska fixas har jag henne på armen. När Sebastian ska bada på kvällen har jag henne på armen. När han ska sövas på kvällen har jag henne på armen. När vi ska städa i hans rum, ja då har jag henne på armen.

Hon är möjligtvis nöjd under babygymmet eller i babysittern i 5 minuter. Då kommer ofta Sebban och sätter sig i mitt knä. Sitter där i 2 minuter. Då börjar hon skrika som en besatt igen och jag får flytta på honom. Hon vill ju nämligen inte att man ska sitta ner heller så jag kan ju inte ha båda två i knät.

Vid 8 på kvällarna brukar jag gå med henne på armen, dutta henne i rumpan, gråta som en liten gris av frustration och funderar starkt på att lägga henne i vagnen, gå ner för trappan, ställa mig utanför porten i 1 minut, andas, tjuta och sen gå in igen. Men jag kan inte. Jag kan inte lämna henne skrikandes. Och jag kan inte lämna Sebastian med henne skrikandes.

Så nu har jag klagat lite, och hoppas på att den här förjävligt förjävliga jävla skitpissperioden snart är slut.  Innan jag är det.