Ikväll satt jag i soffan och tittade på Sebastian hur han snurrade runt, dansade och skrattade framför tv;n, och kände sån lycka och kärlek att jag fällde en tår. Jag tänkte på alla er som mist ett barn, och tänkte för en liten stund att jag själv aldrig skulle kunna fortsätta mitt liv ifall jag miste Sebastian eller Isolde. Livet skulle gå under och jag skulle inte klara att kliva ur sängen på morgonen. När den stunden var förbi kom jag på att det tyvärr finns föräldrar som mister sina barn varje dag. Och dom KAN ju faktiskt fortsätta leva. Även om det säkert är svårt. Känner mig extremt lyckligt lottad som hittills iallafall har två friska, pigga levande barn. Och jag känner stor sorg för er som inte är lika lyckligt lottade och beundrar er styrka som tar er genom livet. Det finns inga som är så starka som ni.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar