Hemmafruar

Har under de senaste månaderna sett väldigt många debatter på tv om just hemmafruar. Att de är på "inmarsch" som Lennart Ekdahl uttryckte det.
Har märkt att det finns en stor okunskap hos människor, både kvinnor och män, om varför man faktiskt väljer att vara hemmafru. Eller hemmamamma. Personligen har jag valt det för att jag själv vill ta ansvar för mitt barn. Jag har skaffat honom för att jag vill vara med honom, annars kanske jag vaknar upp en dag och då kommer han vara stor och alla småbarnsåren har gått förlorade.
Jag håller med den kvinna som i kvällsöppet sa att man lever ju olika liv olika perioder i livet. Först var jag liten och hemma med mamma, sen gick jag i skolan och hade ansvar för det. Efter skolan har jag jobbat, nu ska jag vara hemma med barn. För att sen lite senare komma tillbaka till arbetslivet.
Det som gör mig mest förbannad är att man blir så spottad på när man säger att man vill vara hemma.
Katerina Janouch vill ge oss mammor dåligt samvete genom att säga att vi lägger allt ansvar på barnen, att våra äktenskap och förhållanden inte kommer att hålla och att det inte kommer ge lycka åt vare sig barnet eller en själv.
Hon har alltså mage att påstå att jag skulle skada mitt barn genom att inte ha honom på förskolan.
Vad får han där som han inte får hos mig? Han får leka med andra barn flera gånger i veckan. Han är ute och leker och han får framför allt tid tillsammans med både sin mamma och pappa. Erik och jag har båda arbeten med obekväm arbetstid. Skulle jag också arbeta och vi skulle ha Sebastian på dagis skulle all vår fritid gå åt till att laga mat, handla, städa, tvätta, allt sånt som jag nu gör när Erik är och jobbar. Vilket resulterar i att när Erik är ledig och hemma har vi all tid i världen att bara vara med varandra. Innan vi fick barn och arbetade om varann hela tiden, var vi osams ofta. Vem skulle diska? Vem skulle laga mat? Det blev aldrig städat eller handlat för ingen av oss hade tid. Dom problemen har vi inte idag och blir väldigt sällan osams.
Sen blir jag riktigt upprörd när Katerina säger att det är en överklassfråga. Att bara de kvinnor som har en man som tjänar mycket pengar kan vara hemma. När jag var liten och min mamma var hemmafru i 14 år, jobbade min pappa som bilmekaniker på Rejmes. Vi var 7 stycken hemma. 5 barn och 2 vuxna. Pappa var i 25årsåldern och försörjde oss allihop. De hade lån på ett hus. Mamma tog hand om hemmet och barn och pappa knegade in deg.
Inte så mycket deg dock men det räckte till limpa och en och annan kanelbulle. Och jag skulle aldrig byta bort den tiden jag fick med min familj mot utlandssemester 2 gånger om året och en uppfostran av nån tant som heter Britt-Inger.
Jag är trött på att få höra hela tiden att vi kvinnor som vill vara hemma med våra barn på nått sätt skulle skada jämställdheten. Jag tycker att man i varje enskild familj kan få bestämma hur man är jämställda med varann. Jag och min Erik har inga som helst problem i vår relation. (Det är klart att vi är oense ibland men inte mer än  de flesta) 

Nej jag slår ett slag för en kvinnas rätt till ett fritt val med sitt eget liv. Som kvinnan hos Ekdahl sa:
Om vi tror att kvinnor är kapabla nog att sitta på stora poster som chefspositioner och dylikt måste vi också tro på att hon är kapabel nog att tacka nej och kunna tillsammans med sin man ta ett eget beslut som sitt liv.