Jag har en liten klåda som brukar dra mig i byxorna när jag är i köket och ska laga mat. Han river överallt där han kan komma åt, klättrar som om han vill till himlen för en liten titt och ska alltid (jag menar verkligen alltid) sitta i mitt knä när jag sitter på toan. Ja om vi är ensamma hemma. Är Erik hemma får ju han vara så god att ta honom.
Det mest spännande han vet är att leka med gamla konservburkar (man kan skära sig på), leta genom soporna ifall jag möjligtvis har slängt nått av värde, och att klättra upp på sin rutschkana och ställa sig upp allra högst upp och liksom gunga fram och tillbaka.
Ibland för en liten kort sekund tänker jag att det ska bli så skönt när vi får nästa, eftersom det är så lugnt och stilla när de är så små. Men så fort den där sekunden är över kommer jag på att man får det ju bara så där lugnt en enda gång. För nästa gång har jag inte bara en liten knodd som kanske vaknar en gång varannan timme och vill äta, men som resten av tiden bara ligger där stilla och tillfreds. Jag har ju Sebastian också.
En större Sebastian som behöver en helt annan typ av uppmärksamhet.
Ja tänk vad livet var enkelt innan man fick klåda.
Men det är som min älskade lilla Robert säger, tänk vad mycket kärlek och morgonmys man får!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar