Att inte räcka till

Jag vet att jag ibland "gnäller" här på bloggen hur jobbigt en del saker är. Men jag tycker ändå att jag gör det med humor och en klackspark.
Men idag blir det inte på det sättet. Igår kände jag mig så uppgiven att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Isolde är såååååå missnöjd just nu och skriker sig igenom eftermiddagarna och kvällarna. När JAG har henne.
Är Erik hemma och hon är på hans arm så är hon nästan hur lugn som helst. Och ja jag vet att bebisar känner när man själv spänner sig, men ändå. Jag är ju hennes mamma och hon borde ju vara nöjd hos mig.

Där jag känner att jag inte räcker till är ju för Sebastian. Erik jobbar ju varenda kväll nästan. 8 kvällar av 10 typ. Så varje kväll om Isolde skriker som en besatt är det ju Sebastian som får lida för det.
Känner mig så otroligt dålig som människa och mamma när jag inte kan ge honom det han behöver.

Kastar fram någon förjävla kass middag i form av pasta, pasta, pasta eller pasta. En dag i veckan kanske jag har tur att kunna steka pannkakor. Själv lever jag på viktväktarnas färdigrätter eller smörgåsar just nu. Och äter vanligtvis vid 9 på kvällen.
Och varför är det så att jag inte kan laga annan mat? Jo det ska jag tala om. Isolde, hon tycker inte om att vara på golvet, i sängen, i vagnen, i babysittern, under babygymmet eller i bärselen. Bumbostolen sitter hon i en liten stund varje dag. Hon är ju inte riktigt hundra stadig för den än men vi tar det i små steg.

Så när maten ska fixas har jag henne på armen. När Sebastian ska bada på kvällen har jag henne på armen. När han ska sövas på kvällen har jag henne på armen. När vi ska städa i hans rum, ja då har jag henne på armen.

Hon är möjligtvis nöjd under babygymmet eller i babysittern i 5 minuter. Då kommer ofta Sebban och sätter sig i mitt knä. Sitter där i 2 minuter. Då börjar hon skrika som en besatt igen och jag får flytta på honom. Hon vill ju nämligen inte att man ska sitta ner heller så jag kan ju inte ha båda två i knät.

Vid 8 på kvällarna brukar jag gå med henne på armen, dutta henne i rumpan, gråta som en liten gris av frustration och funderar starkt på att lägga henne i vagnen, gå ner för trappan, ställa mig utanför porten i 1 minut, andas, tjuta och sen gå in igen. Men jag kan inte. Jag kan inte lämna henne skrikandes. Och jag kan inte lämna Sebastian med henne skrikandes.

Så nu har jag klagat lite, och hoppas på att den här förjävligt förjävliga jävla skitpissperioden snart är slut.  Innan jag är det.