Debatt

Jag tittar ju som bekant på debatt varje vecka. (Om jag kommer ihåg att det är)
Förra veckan handlade det om "Faran med förskola". Det som skulle ligga i fokus var ju att ett LITET barn under 2 år inte har någon nytta av förskola och kan till och med få men av det senare i livet.

Jag som är helt emot förskola/dagis av en rad olika anledningar kan inte annat än att hålla med.
Är man ensamstående måste man givetvis kunna lämna barnet i barnomsorgen så man kan försörja sig. Men Ann Söderlund hade något väldigt intressant att säga. Att det finns så många där ute som hävdar att de inte har råd att vara hemma längre med sina barn trots att de påstår att de vill.

Det går tydligen väldigt bra att köpa nya bilar, (många idag måste ju ha varsin) köpa lyxvilla för flera miljoner, åka utomlands ett par gånger om året, datorer, tv-apparater och gud vet vad. Men det finns inte ekonomi för att kunna vara hemma lite längre med sina barn?

Givetvis måste man offra vissa saker för att få annat, men är det inte värt det? Är det verkligen värt att lämna bort barnet 9-12 timmar om dagen och själv få 2 timmar tillsammans för dyra prylar och utlandssemester?

Och vem är det värt för? De flesta barn skulle inte bry sig om man åker till Öland en vecka på sommaren och solar och badar, eller om man åker en vecka till Grekland. Ett barn som aldrig gjort nått av det förstår ju inte skillnaden.
Fokus idag ligger på att vi alla ska jobba så mycket som möjligt och har därför inte tid att vara hemma med våra barn. Inte tid, inte lust, inte råd.
Vi får ju inte glömma att förskola/dagis/barnomsorg är en modernitet. Det fanns inte förr. Argument som att barnet måste lära sig interagera med andra barn och så vidare är ju bara skitsnack.
Alla generationer tidigare har ju tydligen klarat sig bra. Själv är jag nummer 3 i en syskonskara på 8 där bara den yngsta varit på dagis/förskola. Alla vi andra har varit hemma, och klarat oss alldeles galant i livet. Hon som var tvungen att gå på förskola har haft jättesvårt att kunna leka på egen hand. Hon har hela tiden varit beroende av att vara med andra. Och det är ju inte heller bra. Dessutom kan man som hemmaförälder se till att ens barn får vara med andra barn ändå.

Själva går vi på Öppet hus och barnsång i kyrkan flera gånger i veckan. Vi träffar vänner till oss som har barn i Sebastians ålder. Han lider inte brist på andra barn att leka med. Men han lider heller inte brist på sina föräldrar. Och när han blir stor och börjar skolan kan vi vara stolta med att det är VI som uppfostrat honom.

VI har lärt honom prata, om rätt och fel, mitt och ditt och gott och ont. Vi har fått riktig kvalitetstid med vårt barn under hans första levnadsår och det är inget jag nånsin kommer skämmas för eller ångra.