Som en disktrasa

Urk, den här veckan slutade ju verkligen skitpissdåligt. 

Det började igår med att Sebastian inte riktigt var villig att följa med mig och mormor och handla. Åka bil, handla OCH träffa sin mormor Karin på en och samma gång borde skapa eufori hos Sebastian. 

Han följde iallafall med lite motvilligt och vid blomstertorget...... Blomsterlandet???.....blomsterblomster då säger han att han behöver kräkas. Jag upp med en påse och ungen kräks faktiskt. 

Vi åker hem och lämnar honom igen. 

När alla våra ärenden är klara, mormor är lämnad i säkert förvar i hemmet igen, och jag kommit hem till mitt är Sebastian borta i bastun i upplösningstillstånd. Har då även börjat få några få suspekta prickar på magen. 

Jag hämtar, går hem med honom och efter 10 minuter sover han. 

När han vaknar, är han varm, med 39,3 i temp, mer prickig och börjar bli svullen bakom öronen. 

Idag är han SVULLEN bakom öronen, har fortfarande mellan 39,2-39,6 i temp. Trots febernedsättande. 

Prickarna går inte ens att räkna längre. 

Läkaren på sjukhuset sa att svullnaden liknar mest den man får vid röda hund. Men eftersom det är typ en utdöd sjukdom lär det inte vara det. Prickarna ser ut som vattkoppor. Sebban har ju redan haft det för läääänge sen. 

Så nu har han kanske röda koppor eller vattenhund. 

Mitt hjärta brast iallafall när min lillgris (i en period av extrem nyfikenhet på döden) säger:

"Mamma, jag tror att jag kanske kommer dö snart". 

Så vårt nya samtalsämne här hemma för att lägga fokus på nått trevligare kommer bli fladderponnyer. 

TGIF

Ja äntligen blev det då fredag. Som Erik har längtat. Och Isolde.

Godis har det tjatats om nu hela veckan, och när hon väl får en skål, ja då ska hon mata både mig och Erik med sitt. Men men det är ju knappast ett problem att hon INTE vill ha godis. 

Nu har jag och barnen försökt klara oss utan vår älskade Therese och hennes Luddefis i en hel vecka!! Och det går, med nöd och näppe. 

Det har efterlysts mer bloggande så vissa numer kan hänga med i vårt liv. 

Vassegod ❤

Nu har nog alla fått sina bröllopsinbjudningar. Jag gissar på det iallafall trots att bara 4 stycken meddelat att dom fått. Är lite missnöjd faktiskt. Trodde nog att vi skulle få lite mer reaktioner från dom som mest troligt inte förväntade sig bli bjudna. 

Men för er andra kan jag nu meddela att bröllopet stundar den 6:e september. Så å ena sidan, låååååångt kvar. Å andra sidan brinner det i knutarna. Men nu är menyförslag skickat till kocken, så får vi se vad det blir av det. 

Nu ska det mysas lite med barnen innan dom ska sova. 

Puss på er!

One down, two to go!

Som en del av er vet har jag en annan biologisk pappa. En annan pappa än den jag älskar. 

En pappa jag i princip aldrig haft riktig kontakt med. Kontakten mellan oss började när jag fyllde 14, och har fortsatt lite från och till. På hans villkor. När det passat honom. 

Många kanske undrar ibland varför jag pratar så öppet om honom. Och det är för att det är mitt sätt att hantera honom och den twistade "relation" vi har. 

Jag har hela tiden eftersträvat riktig kontakt och har alltid tyckt att han varit för lam i sitt skrivande. Han har aldrig frågat mig saker, försökt ta reda på vem jag är. Min riktiga pappa, Thomas, behöver inte fråga, han vet ändå. 

Thonie, "spermadonatorn", (jag kallar honom det eftersom det är vad han bidragit med) valde att inte vara min pappa, fast han egentligen var det på riktigt. Thomas valde att BLI min pappa fast han egentligen inte behövde. Och det älskar jag honom så högt för. 

Med en pappa kommer ju hans föräldrar på köpet, och Thonie har så klart såna även han. Dom tog jag kontakt med för många år sen. I någon slags kamp för att få veta om en del av den som är jag, kommer från dom. 

Det har tagit mig väldigt lång tid att komma dit jag är idag. Och det största jag ångrar är att jag inte bestämde mig för att träffa min farmor när hon fortfarande var frisk nog att kunna ge mig svar. Svar på varför hon lät sitt hat mot min mamma låta henne välja bort mig som barnbarn. 

Jag har vetat i några år att hon varit svårt sjuk i alzheimers. Och inatt somnade hon in. 

Den största känslan jag har just nu är att nu äntligen behöver jag inte längre bry mig. 

Nytt jobb, lugna puckar?

Jag har blivit så fruktansvärt besviken flera gånger dom senaste åren. Varje gång vi stått inför nått nytt i livet har allt vänds uppochner. 

Erik friade och vi började planera vårt bröllop. Då fick Erik veta att Esca, där han jobbade, skulle lägga ner. Han slutade på Esca och  2 veckor senare fick vi veta att vi skulle ha barn. 

Vi fick Sebastian, och sen fick vi Isolde. Vi köpte bostaden vi bor i nu, och precis efter vi skrivit på alla papper, fick Erik veta att han skulle bli varslad. 

Han hade i princip fått ett nytt fast jobb, när vi nu återigen började planera för bröllop igen. Fick veta att han inte fick vara kvar. Då var paniken nära, med tanke på att inbjudningar redan skickats ut. 

Imorgon börjar han på ett nytt jobb. Våra med och motgångar har på nått sätt gått hand i hand hela tiden. 

Jag är extremt stolt över Erik, den här gången har han varit arbetslös i exakt en månad. Det är det längsta han varit arbetslös nånsin, trots att han blivit av med jobbet flera gånger. 

Själv får jag nu börja jobba lite mindre pga Eriks arbetstider. Men på helgerna går det ju bra. 

Idag har vi haft en riktig familjedag. Lek och bus i Valla, filmmys hemma och planering av dom två närmaste veckorna. 

Nu ska vi äntligen få till lite riktig veckorytm. 

Måndagslycka

Ok, en stor nackdel med att tappa vikt när man viktväktar är att man får mindre och mindre att äta. Stort minus. 

Men jag hänger fortfarande med. Tänker byta invägningsdag dock. Tänkte köra invägning på fredagar istället för måndagar och se om jag kan fördela veckobonusen lite annorlunda. 

Men den stora lyckan idag är att få sitta i soffan, utan barn och supa in den fantastiska känslan en enda händelse i universum kan ge mig: Oscarsgalan! 

Den ger mig en känsla som inte går att beskriva. Nånstans i mitt innersta inre bultar det. Tänk att få vara där! Det vore lycka för resten av livet. 

Äta GODIS!

När jag mår dåligt, då äter jag. 

Vad som helst. 

Bara så ni vet. 

Annars har vi varit på Leos lekland idag.

Och lekt med lera hemma.

Hopp! 

Give me a break

På riktigt??? Nu lever vi i en tillvaro där lugnet på nått sätt aldrig vill sätta sig.
Livet flöt på innan Erik slutade på Esca. Eller innan Esca la ner menar jag ju.
Efter det känns det som om allt bara brister hela tiden.

Jag vet att jag gnäller om triviala saker när det finns dom som har det mycket mycket värre.
Men nu har Erik blivit arbetslös igen. Samtidigt som vi håller på för fullt med planering av vårt bröllop. Ännu en gång.

Kristoffer sa till mig förut att min uteblivna mens troligtvis handlar om stress. Och där slog han nog huvet på den traditionella spiken. Dom senaste 3 månaderna har jag haft 2 pregnancy scares. Och hur lever jag just nu mitt liv?

Jo vi är iväg på aktiviteter 4 dagar i veckan, varav 1 dag vi är iväg hela dagen. Går hemifrån vid 9 och är hemma igen för dagen vid 16. Då har vi sprungit fram och tillbaka några ggr också.
Jag jobbar kväll när Erik jobbar dag, och dom flesta dagarna kommer jag hem till en vaken Isolde som vägrar somna om hon inte ligger på min arm. Och krånglar. Vilket hon gör även dom dagarna jag ÄR hemma hela dagen. Sova på nätterna gör vi ju inte heller så bra med tanke på att den där lilla loppan fortfarande vill sova hos oss.

Sen handlar ju hela tillvaron om mat. Hela tiden. Vad ska jag äta, vad har jag ätit, hur många points har jag kvar, hur många vill jag ha kvar till helgen, hur många veckobonus ska jag unna mig?

Och det är ju nånting jag inte tänker släppa. Inte jobbet heller. Det är mitt andningshål. En plats där jag kan, tro det eller ej, koppla av. Där är det ju annat som är jobbigt visserligen men jag behöver den tiden borta från barnen. Och det är också en sak. Många verkar tro att jag är hemma med barnen för att jag inte vill jobba. Vilket givetvis inte är fallet. Är Erik hemma är det klart att jag kan jobba. Vi har ju barnen hemma för deras skull. För att DOM ska slippa gå på dagis. Inte för att jag ska få ett bekvämt och skönt hemmaliv.

Det var en som sa för några månader sen "där ser du att det är skönt att jobba, det är inte så farligt som du tror". Och det är ju aldrig det det har handlat om.

Men jag ska försöka varva ner lite grann. Kanske. Och så ska jag inte tråka ut er i nästa inlägg. Jag lovar ;)

Plus: Nu har jag bara 1,3 kilo kvar till mitt första stora delmål. Så håll tummen.

Ekar tomt

Just nu ekar bloggen. Jag vet inte vad som hänt. Jag har lite för mycket "on my plate" liksom. 

Snart är inbjudningskorten färdiga iallafall. Dom ska ju skickas snart. Spännande att se sen vilka som hör av sig. Om det är nån som gör det förstås. 

Det roligaste blir nog att se/höra reaktionerna från dom som antagligen inte ens vet att dom kommer bli bjudna. 

Så fort vi skickat iväg korten och vi vet att alla fått kommer det bilder på den färdiga kreationen. 

Puss på er! 

Här kommer en bild på en liten raring. 

På svaj

Ok, idag är ju den där dagen när vi lever häng och fläng. Fram och tillbaka till kyrkan flera ggr om. 

Therese skickade lite styrka till mig förut och det behövde jag. Erik har på nått vänster lyckats byta vecka det är han som kör till jobbet, så idag hade vi bilen och jag fick både lämna och hämta på kyrkans barntimmar. (Har förövrigt aldrig hänt oavsett om Erik kört eller inte)

I mitt huvud blir det ju så himla rörigt då. För nånstans mellan lämna och hämta ska Isolde sövas, sova, väckas och kläs på ytterkläder igen. För att sen stuvas in i bilen en femte gång under loppet av 6 timmar. 

Jag hade då tänkt ut den perfekta planen. För att slippa klä av och på lillbarnet tog jag med mig vagnen i bilen vid lämning på barntimmar. Förstod att hon skulle somna i bilen på vägen hem, så tänkte då att hon skulle sova ute. Mycket riktigt somnade hon i bilen. För att vakna igen efter 10 minuter när jag skulle krångla ur henne ur bilen och ner i vagnen. Efter en promenad med vagnen på 20 min och ett försök på 45 min till att söva henne på armen i soffan, gav jag upp. 

Det var liksom där uppgivenheten kom över mig. Skräcken över hur det skulle bli runt 17-18 hugget här hemma.

Och vet ni vad, hon har inte varit särskilt ledsen, och somnade utan krångel och skrik vid kvart i nio. 

Så Isolde har förhoppningsvis fr.o.m. idag slutat sova middag. 

Ja vi gjorde ju en snögubbe häromdan. Men jag tror nog att han fått liiite för mycket att dricka. Vad tror ni? 

Inte som jag tänkt mig

Ehh ok, helgens projekt blev ju inte riktigt som jag bestämt. 

Med den stigande temperaturen som rådde igår hände det som inte fick hända. Jag som så fint och bra hade byggt en riktig kalassnökoja. Med en tunnel rakt igenom. Den hade liksom rasat ihop imorse. Hela taket ramlade in. Tur att ingen var där inne. 

Men vi hann iallafall igår göra en icke traditionell snögubbe. Blev helt ok. 

Imorn är det ju invägning och jag tycker för en gångs skull att det känns bra. Tror inte att jag kommer nå mitt första personliga delmål, men jag hoppas jag kommer bli nöjd ändå. 

Den här veckan har jag slagits med frestelser som jag för första gången klarat att motstå. Känner mig stark just nu. Hoppas bara den känslan håller i sig. 

Så håll tummarna för mig imorgon bitti! 

Totalt ointressant inlägg

Den här dagen har känts lite blaha. Kan inte förklara varför men ja så är det. 

Fredag betyder fredagsmys, och i sann viktväktaranda har jag redan räknat och lagt in mina popcorn med tillbehör i appen för att inget frosseri ska uppstå. 

Jag börjar lära mig mer och mer att stå emot frestelsen. Och ni ska veta att det finns många. 

Eftermiddag/kväll idag har "operation snökoja" inletts. Vi har ju hela helgen på oss att färdigställa den och det hela känns just i nuet rätt hoppfullt. 

Blablabla här kommer lite bilder. 

Ehhhh.....va?

Vet ni vad jag längtar till mest när det handlar om att barnen en dag ska flytta hemifrån? 

En tid då jag kan få gå på toaletten ifred. Utan varken hängande, skrikande, tjatande eller smygtittande barn. 

Dansa!!!

Ok, nu har en vecka gått av vårt vanliga liv. Kyrkan är i full gång med barnsång, öppet hus och kyrkans barntimmar. 

Och det är som det alltid har varit, vi har kommit för sent 4 dagar av 4. 

Det verkar inte bättre än att hur tidigt vi än går upp på morgonen, hur mycket jag än förbereder på kvällen innan, spelar det ingen roll. Fem över 9 brukar jag börja kasta på ytterkläder på barnen. Kvart över slänger jag Isolde i vagnen och Sebastian i korgen under och springer till kyrkan. Men motion behöver jag ju så det är ju bra. Eller nått. 

På tal om motion har jag kommit på den absolut bästa formen. Dans. Och inte vilken dans som helst, utan knasdans. Till soundtracket till Chicago, Singing in the rain och allas vår fantastiska Mora träsk. 

Så in i helvete jobbigt. 

Så nu vet ni det. 

Sen är jag extremt stolt över mig själv idag eftersom jag lyckades övervinna frestelsen. En frestelse iallafall. Det blev liiite chips på kvällen, men helt inom mina ramar så jag är ganska nöjd ändå. 

Och tack Therese för att du är mitt stöd i mörkret. Matmörkret. Det är fantastiskt att du finns där och stöttar mig när det känns jobbigt. Jag måste nog börja leva i din väska så jag kan följa med dig till jobbet sen. Hur ska jag klara mig annars?

 

Kalasuari.

Jo för Januari sätter liksom stämpeln på resten av hela året. Jul och nyår hinner inte lägga sig innan det är dags för dom första födelsedagskalasen. Mamma, pappa, Hampus och Emilia tar hand om Januari. Och alla 4 inom loppet av en och en halv vecka. 

Kalas är ju inte direkt vad en viktväktare längtar efter så här efter julhelgen. Men nu är det bara imorn kvar, sen är det inget kalasande förrens om.......3 (?) veckor när Janne fyller. 

Men för att prata om nått annat. Nu är fixandet och pillandet igång. Inbjudningskorten är på G och det känns bra. Dom kommer bli superfina.  Måste ju börja i tid med tanke på att det inte finns så mycket tid här hemma för mammapyssel. 

Och träningen? Jotack det funkar ganska bra. Kör ju lite träningsvideo a la 80-talet fast modernt. Sebastian och Isolde är också med. Mest ivägen, men som jag brukar säga till Erik är det väl bättre med lite träning än ingen träning. 

Så nu kalasar vi imorn och sen kör vi en ny supervecka. Plus att jag fr.o.m. Måndag ska få träffa min älskade Therese igen. Och inte mindre än 4 ggr i veckan. Måste supa in så mycket jag kan innan hon försvinner till jobbet. 

Puss på er alla! 

Träning

Jag önskar att jag kände kärlek. Kärlek för att träna. Dom som känner mig väl vet att jag inte rört på mig sen nånstans i åttan. Typ.
Jag vet ju att det är dags att jag rör på mig lite. Om den här viktminskningen och alt det där ska få fast måste jag ju röra mig lite också, inte bara äta rätt. Och gudarna ska veta att det inte är det lättaste att träna ihop med mina barn. Går vi ut på promenad tjuter Sebastian bakom mig för att jag går för snabbt, och Isolde tjuter framför mig för att hon inte vill sitta fast i vagnen. Inte lätt med andra ord.

Då skulle jag ju kunna träna på gym tänker ni. Men gud vad jobbigt tänker jag. Skulle känna mig extremt uttittad och obekväm. Kan ju inte träna i grupp heller. Har ingen koordinationsförmåga så där blir det också lätt obekvämt. Måste ju lära mig att handskas med det där. Men, så länge, innan jag tar tag i det kom jag på att jag ju faktiskt har tränings-dvd:er hemma. Kanon!
Behöver inte åka iväg, har redan betalat dom så det kostar inget, plus att barnen då kan springa omkring och antingen leka eller göra som mig.

Sebastian var dock bekymrad häromdan när jag stånkade och stönade för att det var tungt, och tjejen i videon inte ville sluta. "Hallå tjejen, mamma orkar inte mera".

Så jag kör lite så hemma ett tag tills jag tröttnar på det, och sen börjar jag väl lite smått med att bli lite personligt tränad av fina Fredrik. (Jag hoppas verkligen att han menade allvar, annars blir ju det här grymt jobbigt) Och tänk det. Ett gym som ligger på gångavstånd hemifrån, som typ inte kostar nått, och så kanske man får dricka kaffe (eller nått gott) ihop med Staub ibland. Kan det bli bättre liksom?