Och det är som det alltid har varit, vi har kommit för sent 4 dagar av 4.
Det verkar inte bättre än att hur tidigt vi än går upp på morgonen, hur mycket jag än förbereder på kvällen innan, spelar det ingen roll. Fem över 9 brukar jag börja kasta på ytterkläder på barnen. Kvart över slänger jag Isolde i vagnen och Sebastian i korgen under och springer till kyrkan. Men motion behöver jag ju så det är ju bra. Eller nått.
På tal om motion har jag kommit på den absolut bästa formen. Dans. Och inte vilken dans som helst, utan knasdans. Till soundtracket till Chicago, Singing in the rain och allas vår fantastiska Mora träsk.
Så in i helvete jobbigt.
Så nu vet ni det.
Sen är jag extremt stolt över mig själv idag eftersom jag lyckades övervinna frestelsen. En frestelse iallafall. Det blev liiite chips på kvällen, men helt inom mina ramar så jag är ganska nöjd ändå.
Och tack Therese för att du är mitt stöd i mörkret. Matmörkret. Det är fantastiskt att du finns där och stöttar mig när det känns jobbigt. Jag måste nog börja leva i din väska så jag kan följa med dig till jobbet sen. Hur ska jag klara mig annars?
Du är så välkommen in i min väska, hihi <3 Och som jag sa igår, jag är så stolt över dej och glad över att vi har varandra :)
SvaraRadera