Det började igår med att Sebastian inte riktigt var villig att följa med mig och mormor och handla. Åka bil, handla OCH träffa sin mormor Karin på en och samma gång borde skapa eufori hos Sebastian.
Han följde iallafall med lite motvilligt och vid blomstertorget...... Blomsterlandet???.....blomsterblomster då säger han att han behöver kräkas. Jag upp med en påse och ungen kräks faktiskt.
Vi åker hem och lämnar honom igen.
När alla våra ärenden är klara, mormor är lämnad i säkert förvar i hemmet igen, och jag kommit hem till mitt är Sebastian borta i bastun i upplösningstillstånd. Har då även börjat få några få suspekta prickar på magen.
Jag hämtar, går hem med honom och efter 10 minuter sover han.
När han vaknar, är han varm, med 39,3 i temp, mer prickig och börjar bli svullen bakom öronen.
Idag är han SVULLEN bakom öronen, har fortfarande mellan 39,2-39,6 i temp. Trots febernedsättande.
Prickarna går inte ens att räkna längre.
Läkaren på sjukhuset sa att svullnaden liknar mest den man får vid röda hund. Men eftersom det är typ en utdöd sjukdom lär det inte vara det. Prickarna ser ut som vattkoppor. Sebban har ju redan haft det för läääänge sen.
Så nu har han kanske röda koppor eller vattenhund.
Mitt hjärta brast iallafall när min lillgris (i en period av extrem nyfikenhet på döden) säger:
"Mamma, jag tror att jag kanske kommer dö snart".
Så vårt nya samtalsämne här hemma för att lägga fokus på nått trevligare kommer bli fladderponnyer.
Åh fina lilla Sebastian, stackars liten <3
SvaraRadera