En pappa jag i princip aldrig haft riktig kontakt med. Kontakten mellan oss började när jag fyllde 14, och har fortsatt lite från och till. På hans villkor. När det passat honom.
Många kanske undrar ibland varför jag pratar så öppet om honom. Och det är för att det är mitt sätt att hantera honom och den twistade "relation" vi har.
Jag har hela tiden eftersträvat riktig kontakt och har alltid tyckt att han varit för lam i sitt skrivande. Han har aldrig frågat mig saker, försökt ta reda på vem jag är. Min riktiga pappa, Thomas, behöver inte fråga, han vet ändå.
Thonie, "spermadonatorn", (jag kallar honom det eftersom det är vad han bidragit med) valde att inte vara min pappa, fast han egentligen var det på riktigt. Thomas valde att BLI min pappa fast han egentligen inte behövde. Och det älskar jag honom så högt för.
Med en pappa kommer ju hans föräldrar på köpet, och Thonie har så klart såna även han. Dom tog jag kontakt med för många år sen. I någon slags kamp för att få veta om en del av den som är jag, kommer från dom.
Det har tagit mig väldigt lång tid att komma dit jag är idag. Och det största jag ångrar är att jag inte bestämde mig för att träffa min farmor när hon fortfarande var frisk nog att kunna ge mig svar. Svar på varför hon lät sitt hat mot min mamma låta henne välja bort mig som barnbarn.
Jag har vetat i några år att hon varit svårt sjuk i alzheimers. Och inatt somnade hon in.
Den största känslan jag har just nu är att nu äntligen behöver jag inte längre bry mig.
Förstår att din öppenhet och ärlighet kan få olika reaktioner. Själv tycker jag att det är helt okej att vara så öppen, att föredra tillochmed! Att vara öppen med sin bakgrund och djupet inom en kan hjälpa folk många gånger att förstå en som person. Tack för att du delar med dig av dig själv. Känslan du känner just nu, att du slipper bry dig mer, den känslan längtar jag själv efter och jag kan förstå din längtan av att ta reda på mer. Vissa människor var inte menade att bli föräldrar och vissa vet helt enkelt inte hur. Det är så livet ser ut och vi får vara tacksamma för de personer som väljer att vara våra stöttepelare och förebilder.
SvaraRadera