Hellre bajs än kräks

Jag tycker att det är f r u k t a n s v ä r t äckligt med spya. 

Bara lukten, stanken eller till och med ljudet av någon som kräks, kan få mig att själv kräkas. 

Ändå upp i tonåren började jag alltid gråta varje gång jag kräktes, och så ropade jag på mamma. Det var så hemskt vidrigt. Mycket jobbigt för mig var det när jag väntade Isolde. Jag kräktes ta mig fan 6-7 gånger varje dag i flera månader. 

Jag brukar säga att jag hellre är på jobbet och torkar bajs 100 gånger om dan, än torkar spya en gång. 

Ganska beklämmande blir det då som nu när Isolde verkar ha fått nån slags maginfluensaliknande sjukdom. Hon kräktes 3 gånger i vår säng natten till idag. Har inte kräkts alls under hela dan trots att hon ätit vid alla måltider. Men nu när hon skulle nattas kom det igen. På mig, henne, soffan, soffbordet och på den härliga gröna långhåriga ryamattan i vardagsrummet som inte alls är så jävla lätt att tvätta. 

Det var ju bara att ta ut mattan på altanen, spraya den med allt jag hade hemma och köra på jetstrålen med vattenslangen. Det största problemet med mattan är att den ökar i vikt med ungefär 3719 kilo när den är full med vatten. 

Men efter ett riktigt krafttag av både mig och Erik hänger den nu på sträcket i trädgården. Den hänger ju typ i backen och linan kan gå av vilken kvart som helst. Och blir det minusgrader inatt kan vi nog säga adjö till den imorgon. 

Men hoppas alla ni andra har en bra och trevlig torsdagskväll. 

Och grattis min älskade storasyster på 40....... eh......23- årsdagen. Puss 

Förbannade jävla rövhål

För några år sen bestämde jag en sak med mig själv. 

Den där biologiska pappan skulle jag träffa. Men jag skulle vänta tills "farmor" lagt näsan i vädret. Hon var ju så fruktansvärt sjuk och skulle nog ändå inte leva så många år till. Så jag skulle ju ha flera år på mig. 

Och det skulle vara en perfekt plats att göra avslut med henne, och dessutom en någorlunda neutral mark för att träffa honom. 

Som jag berättat har ju hon nu dött och min kropp med tillhörande psyke började på riktigt så sakteligen förbereda sig för det allra första mötet med spermadonatorn. 

Idag fick jag då ett samtal där jag fick veta att han i sin egen typ av vrede (för att hans moster inte behagade vara hemma när han ringde för att få hjälp med allt) redan kremerat "farmor" OCH bestämt att ingen begravning kommer äga rum. 

Flera år av mentalt förberedande för att sen bli snuvad allt. Fy fan säger jag bara! 

Friska tag

Nu är äntligen Sebastian så pass att han kan förklaras frisk. 

Ingen feber sen i fredags morse, så imorn blir det barnsång igen. Skönt att livet går tillbaka till det normala, efter över en vecka i hemmets icke så lugna vrå med en nästintill 40-graders sjuk lillgris och en extremt understimulerad nyckelpiga. 

I helgen nu har det varit helt ok lugnt, så under fredagen och lördagen har vi fixat hemma. Inget inne men nu när våren är här måste man ju fixa ordning ute. 

Så barnens hus har hittat sin plats och våra utemöbler har hittat sin. 

Nu ska det bara bli lite varmare ute så vi kan sitta där ute och fika och äta. Och ni, vad skönt det kommer bli när barnen nu kan vara ute timme efter timme och roa sig själva ute. Kommer dom förhoppningsvis sova gott om nätterna. 

Men nu måste jag sova tydligen. Klockan säger 22:50, fast hjärnan tror att den bara är 21:50. 

Jaja jag kommer nog in i det med. 

Klack, platt eller barfota

Sitter och tittar på skor till bröllopet. 

Vilken djungel. Och värre lär det ju bli. 

Nått jag funderar över är ju vilken typ av sko jag ska ha. Jag är ju inte riktigt tjejen som använder klack. Jag hade liksom gympadojjor när Krille gifte sig, och lila peruk när Linda och Micke gifte sig. 

Klackskor och finfint är ju inte min grej. Så platt måste det nästan bli, om jag inte ska börja öva typ förra veckan. Och om man får ont i fötterna efter halva kvällen, vad gör man då? Har ett par foppisar i väska? Den där lilla brudväskan som rymmer typ ett läppsyl och en tampong och sen inte mer. 

Men kanske barfota? Eller nej fy vad äckligt framåt kvällen. 

Jo har nog en riktig nöt att tänka på. 

Vilken skitvecka

Ja fy fan vilken fruktansvärt jobbig vecka det har varit. För oss alla. 

Sebastian har haft feber, mellan 38,6-40,0 hela veckan. Den låg konstant på 39,7 i två dygn. Han har verkligen inte varit med alls. 

På VC i tisdags var det 3 läkare som tittade på hans utslag och ingen av dom kunde med säkerhet säga vad det var. Gissningen var ju Scharlakansfeber och han fick penicillin. 

Provet dom tog i svalget gav ingenting, men inga andra prover gjordes. 

Nu är första dagen utan feber, men lillgrisen är fortfarande som en liten disktrasa. För inte nog med att han haft hög feber, han har varit helt genomtäppt i näsan också och haft öppen mun dygnet runt i 5 dagar, så han har ganska ont i halsen idag. Och är ganska hes. 

Men nu ska vi tro att han är på bättringsvägen. Så nu ska bara lillasyster bli sjuk i det också. Så kan vi vara hemma en vecka till. 

Pessimist javisst! 😣

Som en disktrasa

Urk, den här veckan slutade ju verkligen skitpissdåligt. 

Det började igår med att Sebastian inte riktigt var villig att följa med mig och mormor och handla. Åka bil, handla OCH träffa sin mormor Karin på en och samma gång borde skapa eufori hos Sebastian. 

Han följde iallafall med lite motvilligt och vid blomstertorget...... Blomsterlandet???.....blomsterblomster då säger han att han behöver kräkas. Jag upp med en påse och ungen kräks faktiskt. 

Vi åker hem och lämnar honom igen. 

När alla våra ärenden är klara, mormor är lämnad i säkert förvar i hemmet igen, och jag kommit hem till mitt är Sebastian borta i bastun i upplösningstillstånd. Har då även börjat få några få suspekta prickar på magen. 

Jag hämtar, går hem med honom och efter 10 minuter sover han. 

När han vaknar, är han varm, med 39,3 i temp, mer prickig och börjar bli svullen bakom öronen. 

Idag är han SVULLEN bakom öronen, har fortfarande mellan 39,2-39,6 i temp. Trots febernedsättande. 

Prickarna går inte ens att räkna längre. 

Läkaren på sjukhuset sa att svullnaden liknar mest den man får vid röda hund. Men eftersom det är typ en utdöd sjukdom lär det inte vara det. Prickarna ser ut som vattkoppor. Sebban har ju redan haft det för läääänge sen. 

Så nu har han kanske röda koppor eller vattenhund. 

Mitt hjärta brast iallafall när min lillgris (i en period av extrem nyfikenhet på döden) säger:

"Mamma, jag tror att jag kanske kommer dö snart". 

Så vårt nya samtalsämne här hemma för att lägga fokus på nått trevligare kommer bli fladderponnyer. 

TGIF

Ja äntligen blev det då fredag. Som Erik har längtat. Och Isolde.

Godis har det tjatats om nu hela veckan, och när hon väl får en skål, ja då ska hon mata både mig och Erik med sitt. Men men det är ju knappast ett problem att hon INTE vill ha godis. 

Nu har jag och barnen försökt klara oss utan vår älskade Therese och hennes Luddefis i en hel vecka!! Och det går, med nöd och näppe. 

Det har efterlysts mer bloggande så vissa numer kan hänga med i vårt liv. 

Vassegod ❤

Nu har nog alla fått sina bröllopsinbjudningar. Jag gissar på det iallafall trots att bara 4 stycken meddelat att dom fått. Är lite missnöjd faktiskt. Trodde nog att vi skulle få lite mer reaktioner från dom som mest troligt inte förväntade sig bli bjudna. 

Men för er andra kan jag nu meddela att bröllopet stundar den 6:e september. Så å ena sidan, låååååångt kvar. Å andra sidan brinner det i knutarna. Men nu är menyförslag skickat till kocken, så får vi se vad det blir av det. 

Nu ska det mysas lite med barnen innan dom ska sova. 

Puss på er!

One down, two to go!

Som en del av er vet har jag en annan biologisk pappa. En annan pappa än den jag älskar. 

En pappa jag i princip aldrig haft riktig kontakt med. Kontakten mellan oss började när jag fyllde 14, och har fortsatt lite från och till. På hans villkor. När det passat honom. 

Många kanske undrar ibland varför jag pratar så öppet om honom. Och det är för att det är mitt sätt att hantera honom och den twistade "relation" vi har. 

Jag har hela tiden eftersträvat riktig kontakt och har alltid tyckt att han varit för lam i sitt skrivande. Han har aldrig frågat mig saker, försökt ta reda på vem jag är. Min riktiga pappa, Thomas, behöver inte fråga, han vet ändå. 

Thonie, "spermadonatorn", (jag kallar honom det eftersom det är vad han bidragit med) valde att inte vara min pappa, fast han egentligen var det på riktigt. Thomas valde att BLI min pappa fast han egentligen inte behövde. Och det älskar jag honom så högt för. 

Med en pappa kommer ju hans föräldrar på köpet, och Thonie har så klart såna även han. Dom tog jag kontakt med för många år sen. I någon slags kamp för att få veta om en del av den som är jag, kommer från dom. 

Det har tagit mig väldigt lång tid att komma dit jag är idag. Och det största jag ångrar är att jag inte bestämde mig för att träffa min farmor när hon fortfarande var frisk nog att kunna ge mig svar. Svar på varför hon lät sitt hat mot min mamma låta henne välja bort mig som barnbarn. 

Jag har vetat i några år att hon varit svårt sjuk i alzheimers. Och inatt somnade hon in. 

Den största känslan jag har just nu är att nu äntligen behöver jag inte längre bry mig. 

Nytt jobb, lugna puckar?

Jag har blivit så fruktansvärt besviken flera gånger dom senaste åren. Varje gång vi stått inför nått nytt i livet har allt vänds uppochner. 

Erik friade och vi började planera vårt bröllop. Då fick Erik veta att Esca, där han jobbade, skulle lägga ner. Han slutade på Esca och  2 veckor senare fick vi veta att vi skulle ha barn. 

Vi fick Sebastian, och sen fick vi Isolde. Vi köpte bostaden vi bor i nu, och precis efter vi skrivit på alla papper, fick Erik veta att han skulle bli varslad. 

Han hade i princip fått ett nytt fast jobb, när vi nu återigen började planera för bröllop igen. Fick veta att han inte fick vara kvar. Då var paniken nära, med tanke på att inbjudningar redan skickats ut. 

Imorgon börjar han på ett nytt jobb. Våra med och motgångar har på nått sätt gått hand i hand hela tiden. 

Jag är extremt stolt över Erik, den här gången har han varit arbetslös i exakt en månad. Det är det längsta han varit arbetslös nånsin, trots att han blivit av med jobbet flera gånger. 

Själv får jag nu börja jobba lite mindre pga Eriks arbetstider. Men på helgerna går det ju bra. 

Idag har vi haft en riktig familjedag. Lek och bus i Valla, filmmys hemma och planering av dom två närmaste veckorna. 

Nu ska vi äntligen få till lite riktig veckorytm. 

Måndagslycka

Ok, en stor nackdel med att tappa vikt när man viktväktar är att man får mindre och mindre att äta. Stort minus. 

Men jag hänger fortfarande med. Tänker byta invägningsdag dock. Tänkte köra invägning på fredagar istället för måndagar och se om jag kan fördela veckobonusen lite annorlunda. 

Men den stora lyckan idag är att få sitta i soffan, utan barn och supa in den fantastiska känslan en enda händelse i universum kan ge mig: Oscarsgalan! 

Den ger mig en känsla som inte går att beskriva. Nånstans i mitt innersta inre bultar det. Tänk att få vara där! Det vore lycka för resten av livet. 

Äta GODIS!

När jag mår dåligt, då äter jag. 

Vad som helst. 

Bara så ni vet. 

Annars har vi varit på Leos lekland idag.

Och lekt med lera hemma.

Hopp! 

Give me a break

På riktigt??? Nu lever vi i en tillvaro där lugnet på nått sätt aldrig vill sätta sig.
Livet flöt på innan Erik slutade på Esca. Eller innan Esca la ner menar jag ju.
Efter det känns det som om allt bara brister hela tiden.

Jag vet att jag gnäller om triviala saker när det finns dom som har det mycket mycket värre.
Men nu har Erik blivit arbetslös igen. Samtidigt som vi håller på för fullt med planering av vårt bröllop. Ännu en gång.

Kristoffer sa till mig förut att min uteblivna mens troligtvis handlar om stress. Och där slog han nog huvet på den traditionella spiken. Dom senaste 3 månaderna har jag haft 2 pregnancy scares. Och hur lever jag just nu mitt liv?

Jo vi är iväg på aktiviteter 4 dagar i veckan, varav 1 dag vi är iväg hela dagen. Går hemifrån vid 9 och är hemma igen för dagen vid 16. Då har vi sprungit fram och tillbaka några ggr också.
Jag jobbar kväll när Erik jobbar dag, och dom flesta dagarna kommer jag hem till en vaken Isolde som vägrar somna om hon inte ligger på min arm. Och krånglar. Vilket hon gör även dom dagarna jag ÄR hemma hela dagen. Sova på nätterna gör vi ju inte heller så bra med tanke på att den där lilla loppan fortfarande vill sova hos oss.

Sen handlar ju hela tillvaron om mat. Hela tiden. Vad ska jag äta, vad har jag ätit, hur många points har jag kvar, hur många vill jag ha kvar till helgen, hur många veckobonus ska jag unna mig?

Och det är ju nånting jag inte tänker släppa. Inte jobbet heller. Det är mitt andningshål. En plats där jag kan, tro det eller ej, koppla av. Där är det ju annat som är jobbigt visserligen men jag behöver den tiden borta från barnen. Och det är också en sak. Många verkar tro att jag är hemma med barnen för att jag inte vill jobba. Vilket givetvis inte är fallet. Är Erik hemma är det klart att jag kan jobba. Vi har ju barnen hemma för deras skull. För att DOM ska slippa gå på dagis. Inte för att jag ska få ett bekvämt och skönt hemmaliv.

Det var en som sa för några månader sen "där ser du att det är skönt att jobba, det är inte så farligt som du tror". Och det är ju aldrig det det har handlat om.

Men jag ska försöka varva ner lite grann. Kanske. Och så ska jag inte tråka ut er i nästa inlägg. Jag lovar ;)

Plus: Nu har jag bara 1,3 kilo kvar till mitt första stora delmål. Så håll tummen.

Ekar tomt

Just nu ekar bloggen. Jag vet inte vad som hänt. Jag har lite för mycket "on my plate" liksom. 

Snart är inbjudningskorten färdiga iallafall. Dom ska ju skickas snart. Spännande att se sen vilka som hör av sig. Om det är nån som gör det förstås. 

Det roligaste blir nog att se/höra reaktionerna från dom som antagligen inte ens vet att dom kommer bli bjudna. 

Så fort vi skickat iväg korten och vi vet att alla fått kommer det bilder på den färdiga kreationen. 

Puss på er! 

Här kommer en bild på en liten raring. 

På svaj

Ok, idag är ju den där dagen när vi lever häng och fläng. Fram och tillbaka till kyrkan flera ggr om. 

Therese skickade lite styrka till mig förut och det behövde jag. Erik har på nått vänster lyckats byta vecka det är han som kör till jobbet, så idag hade vi bilen och jag fick både lämna och hämta på kyrkans barntimmar. (Har förövrigt aldrig hänt oavsett om Erik kört eller inte)

I mitt huvud blir det ju så himla rörigt då. För nånstans mellan lämna och hämta ska Isolde sövas, sova, väckas och kläs på ytterkläder igen. För att sen stuvas in i bilen en femte gång under loppet av 6 timmar. 

Jag hade då tänkt ut den perfekta planen. För att slippa klä av och på lillbarnet tog jag med mig vagnen i bilen vid lämning på barntimmar. Förstod att hon skulle somna i bilen på vägen hem, så tänkte då att hon skulle sova ute. Mycket riktigt somnade hon i bilen. För att vakna igen efter 10 minuter när jag skulle krångla ur henne ur bilen och ner i vagnen. Efter en promenad med vagnen på 20 min och ett försök på 45 min till att söva henne på armen i soffan, gav jag upp. 

Det var liksom där uppgivenheten kom över mig. Skräcken över hur det skulle bli runt 17-18 hugget här hemma.

Och vet ni vad, hon har inte varit särskilt ledsen, och somnade utan krångel och skrik vid kvart i nio. 

Så Isolde har förhoppningsvis fr.o.m. idag slutat sova middag. 

Ja vi gjorde ju en snögubbe häromdan. Men jag tror nog att han fått liiite för mycket att dricka. Vad tror ni? 

Inte som jag tänkt mig

Ehh ok, helgens projekt blev ju inte riktigt som jag bestämt. 

Med den stigande temperaturen som rådde igår hände det som inte fick hända. Jag som så fint och bra hade byggt en riktig kalassnökoja. Med en tunnel rakt igenom. Den hade liksom rasat ihop imorse. Hela taket ramlade in. Tur att ingen var där inne. 

Men vi hann iallafall igår göra en icke traditionell snögubbe. Blev helt ok. 

Imorn är det ju invägning och jag tycker för en gångs skull att det känns bra. Tror inte att jag kommer nå mitt första personliga delmål, men jag hoppas jag kommer bli nöjd ändå. 

Den här veckan har jag slagits med frestelser som jag för första gången klarat att motstå. Känner mig stark just nu. Hoppas bara den känslan håller i sig. 

Så håll tummarna för mig imorgon bitti!