Men nu, resan. Den var helt fantastisk. Den började med buss och tåg ända fram till Arlandaterminalen. Det gick helt ok. Isolde var ganska nöjd. Kanske med tanke på att hon sov mesta tiden på tåget. Flyget å andra sidan är en helt annan femma. Lilldamen hade kanske 50% glad tid och 50% tid av total skrikfest. Men tyckte det funkade ändå. Jag är ju van.
Sebastian tyckte att starten var spännande, men för den här mamman gick det inte lika bra. Jag har flugit väääldigt många ggr. Aldrig har jag nånsin, inte en enda gång varit med om en luftgrop. Nu har jag. Och i den där stunden, när planet liksom på väg upp, helt plötsligt faller, kanske bara en halvmeter men ändå, och när typ hälften av alla kvinnfolk på planet skrek i panik, då fick jag en sån klump i magen jag aldrig haft förut. Jag kunde ju liksom inte dö där. Jag skulle ju åka på semester. Jag dog inte. Vilken tur det var.
På Larnaca flygplats upptäcktes det ganska snart att vår vagn var på villovägar. Den hade åkt på lite sightseeingtur till München. Samtidigt som vi stod där inne och Erik med sin knackliga engelska skulle försöka beskriva vagnen, åkte vår anslutningsbuss ifrån oss. Vi fick som tur var dela buss med det finska ressällskapet.
På hotellet kunde vi sen andas ut, och dan efter på kvällen anlände vår vagn.
Sen följde en hel vecka av sol, bad, fantastisk mat, bamseklubb för Sebastian, glass, tivolibesök och riktig kvalitetstid tillsammans hela familjen.
Hemresan gick skitbra, och båda barnen sov hela flygresan. Det jobbigaste var att lämna den ljumma cypriotiska 27-gradiga vinden, för att på morgonen efter stiga av Arlanda Express på Stockholms central och ut i den svenska kalla 11-gradiga dimman.
Men det är lugnt. Om pengaguden lever med oss i ett år framåt kommer vi med all säkerhet göra resan igen nästa år. Och då blir vi borta 2 veckor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar