Fascinerande

Barn är så fascinerande. Dom kan leka med vem som helst, utan att först få veta vederbörandes intressen och politisk ställning. Dom kan bli ledsna för ingenting, precis som dom också kan bli glada för ingenting. 

Men vad som fascinerar mig mest är ändå stunderna utomhus. Hur Sebastian med stor omsorg kan leta på en gårdsplan med kvadratmeter efter kvadratmeter med gårdsgrus, efter just den där perfekta stenen. Han liksom screenar marken med handen, som om den vore en metalldetektor, för att finna just den stenen han vill ha. I mina ögon ser ju den stenen likadan ut som dom 5827 stenarna som ligger nordväst till höger om den stenen han tog. 

Och pinnar. Hur många pinnar kan man ha? Och om inte det vore nog. Idag när vi gick hem från kyrkans barntimmar plockade han rönnbär. 

"Men Sebastian, vad ska du ha dom till, du får inte äta dom vet du." 

"Nej men jag måste ha dom."

"Men vad ska du ha dom till??!!"

"Så att jag kan samla på dom." 

Daaa!!! Trög mamma typ. 

Idag har det då plockats löv, pinnar, rönnbär, stenar och kastanjer som komplement till mossan och kottarna han plockade i helgen. Så nu ska vi tydligen pyssla. 

Vilken tur att vi inte har nån aktivitet planerad imorn.