Bara en dröm

Jag har levt min senare hälft av livet, med en slags föreställning om att högstadiet och dom två första åren av gymnasiet var den bästa tiden i mitt liv. 

Alla vänner jag hade och umgicks med. Efter att vi hade slutat skolan saknade jag dom där människorna mer än ord kan beskriva. 

Sen dess har jag tänkt på dom minst en gång i veckan. Funderat över hur deras liv ser ut. Vad jobbar dom med? Vart bor dom? Har dom bra människor i sitt liv? Jag har saknat dom och längtat efter att få se dom igen. 

Jag har hela livet nånstans trott att jag varit en väldigt bra vän. Någon som lyssnat och hjälpt när jag kunnat hjälpa. En vän som stöttar både i det bra och det dåliga. Funnits där i vått och torrt, och räknat med att det återgäldats och varit en ömsesidighet. För det är ju det vänskap bygger på. Det är ju en tvåvägskanal där man måste både ge och ta. 

Nu nånstans inser jag att jag faktiskt bara haft en enda sån vän genom hela livet. Vi har haft våra duster, och varit väääldigt oense, ofta. Men vi har alltid funnits där för varandra. Och samtidigt som jag var arg, ledsen och sårad när hon gjorde mig illa, så älskade jag henne hela tiden. Nånstans där inne gjorde jag det. Hatade henne, men älskade henne. Det var ju därför det gjorde så ont. Och jag vet att under dom 10 år vi inte pratade med varandra hade jag kunnat ringa när som helst och jag hade nog blivit emottagen med öppna armar. 

Sandra: tack för att du finns. Du är den bästa vän jag nånsin haft. 

Men resten, inser jag nu bara var en lögn. Dom där andra "vännerna" var bara ett tidsfördriv. Eller rättare sagt jag var bara ett tidsfördriv.   

Och bara så ni vet: jag skulle kunna vara den bästa vän NI nånsin haft. Skulle ställa upp för er när som helst, hur som helst, med vad som helst. 

Synd bara att ingen av er skulle göra detsamma för mig.