Nu har det hänt 2 ggr under 3 år. Den första gången var den där dagen när Sebastian tittade ut, och ett helt team med läkare, barnmorskor och undersköterskor tog honom och sprang iväg med honom, eftersom han inte andades. 40 (!) min tog det innan Erik kom in med honom till mig, och jag fick hålla honom för första gången.
Idag har det hänt igen. Med samma unge.
Sebastian, Erik och Isolde skulle gå till linbaneparken och leka. Sebastian ville gå i förväg och kolla om hans tjejer var hemma. ( tjejerna bor i 2 radhus ifrån vårt. Alltså kanske 20 meter från vår tomtgräns, på sin höjd.)
"Ok, men om tjejerna inte är hemma så kommer du direkt hem igen."
"Jaa", svarade han.
När Erik sen lämnat hemmet tog det bara några minuter, så ringde han och talade om att Sebastian var borta. Han var inte hos tjejerna, inte i linbanan och inte på vägen hem.
Jag gav mig ut, ringde mamma för assistens och började ropa.
Nu ska ni veta, som aldrig haft ett bortsprunget barn, att den panik som infinner sig i hjärttrakterna när man får veta att ens 3-åring är borta, växer ungefär var 5:e sekund. Vilket är på ett humm lika ofta man ropar barnets namn.
När man då har ropat på sitt barn var 5:e sekund i 3-4 minuter, har paniken vuxit sig så stor att man nästan förväntar sig det värsta.
Men där kom han sen iallafall, tillsammans med en mamma och hennes lilla grabb. Dom hade mött honom på vägen bort mot linbanan, undrat varför en sån liten kille var alldeles ensam, och frågat efter hans namn. Sebastian som inte ens säger sitt namn till mig och Erik hade inte svarat. Hon hade då frågat om han kunde visa vart han bodde. Jo det skulle han. Och för er som hittar runt här nere i Tokarp: Sebastian har nu tydligen flyttat in i den nerfallna lekparken bakom ladan. Om ni nån gång vill hälsa på menar jag.
Nu kommer vi ju också till ett dilemma. Jag vill ju lära Sebastian att inte alla människor är så snälla. Att det faktiskt finns dumma människor som vill en illa. Men, försvinner han igen, är det ju bra om han hittar en sån fantastisk människa igen som kan hjälpa honom hitta hem.
Så hur ska man lära barnen, att alla människor är snälla, fast en del är dumma, så man kan inte lita på alla, fast man måste kunna be vuxna om hjälp om man behöver det?
Alla dumma människor skulle behöva en stämpel i pannan.
"Jag är dum, kom inte nära."
Men nu är han hemma igen iallafall, och den där panikkänslan kommer nog sitta i en stund framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar