Tänk om nån kunde se mig nu. Ståendes i köket, och bölar. Den första kvarten hulkade jag, men den senaste halvtimmen har bara tårarna runnit.
Jag är snart på gränsen. Jag vet inte längre vad jag ska göra. Klockan är snart fem och jag har inte den minsta chans att kunna laga mat åt mitt stora barn. Eftersom den lilla har hängt i mina byxor i 3 timmar och bara skrikit. Önskar att hon var nöjd i fem jävla minuter nån gång vi är själva. Det är som det alltid har varit. Blir färdig kall pasta från kylen.
Och så tänker jag på alla dom där människorna som för ett halvår sen erbjöd sin hjälp.
"Det är bara att ringa så kommer vi och avlastar dig en stund."
Jag undrar vart dom människorna tog vägen? Och så undrar jag vad jag själv ska svara den dagen dom ber mig om hjälp med nått.
Men om jag inte dör snart av utmattning i själen lär jag väl dö av uttorkning.
Blablablabla and so on...........
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar