Kod för att importera min blogg till Nouw: 4811624230

Jag gör allt för att din mamma ska ha det så bra som möjligt

Jag har ett av världens bästa jobb. Och ett av dom sämsta.

Att vi i vården är underskattade är en underdrift. Och jag tror inte så många utanför vårdyrket vet vad som krävs. 

Jag har sen maj 2006 arbetat i äldrevården, och känner en enorm tacksamhet över att jag tillslut gick emot allt vad mitt inre sa och sökte till Usk-utbildningen. För jag får så mycket. Tacksamhet och tillgivenhet. Men ibland får man också skit. Nånstans i mitt inre tror jag ändå nånstans att jag valde rätt. Just då iallafall. Jag tänker nog inte stanna i äldrevården resten av livet. Och vet du varför? Därför jag tycker inte, och framförallt tror inte att det är något man orkar under ett helt livsliv. 

Därför att även om det är väldigt roligt och givande sånär det också fruktansvärt tungt. Både fysiskt och psykiskt. För hur många utbildningar vi än går i förflyttningsteknik så kan man inte alltid tillämpa dom kunskaperna i verkligheten. Att låtsas förflytta en arbetskamrat från sängen till rullstolen och att göra det på riktigt, men tex en boende som väger över hundra kilo och som knappt kan stå på benen, är två helt skilda saker. 

Men det är också jobbigt psykiskt. Det är inte så lätt att sitta vid sängkanten och hålla någon i handen, den stunden dom dör. För att sen direkt åka hem och fortsätta sitt eget liv. Att sitta vid någons sängkant och trösta någon i medelåldern med cancer och som vet att livet snart är slut. Att stå vid sidan och titta, efter att man gjort iordning någon som dött, på personens barn, barnbarn och kanske respektive som sörjer. Eller kanske göra iordning någon som inte har nån som kommer för att titta och sörja. 

När jag började i vården 2006 arbetade jag i hemtjänsten. Ganska skönt vissa dagar att ha "utetur". Köra med bilen och göra hembesök hos dom som bodde utanför servicehuset. Få vara hemma hos dom som fortfarande var friska nog att kunna bo kvar i sitt "vanliga" hem. 

Men det kunde också vara fruktansvärt. Få åka hem till människor som valt att komma hem för att få dö i sitt eget hem är inte direkt trevligt. Särskilt i äldrevården träffar man personer som allt som oftast lider. Av diverse sjukdomar, demens, ångest och rädsla. Allt det ska jag handskas med samtidigt som jag hela tiden får skäll. Men måste ändå visa mig från min starkaste och trevligaste sida. Hela tiden. 

Antingen är man för tidig, eller alldeles för sen. Maten är antingen för varm eller för kall, eller så smakar den inget. Eller så är den för salt, eller för stark. Jag har haft en vårdtagare en gång vars ena barn hela tiden hade synpunkter på tvätten. Var tvättkorgen full tvättade vi för sällan, var den tom tvättade vi för ofta.

Jag trivs med mitt jobb. Verkligen. Jag går därifrån nästan varje dag och känner att jag gjort nytta i någons liv. Jag känner mig nödvändig. Och jag tycker om alla som bor där. Mer eller mindre iallafall. Dom flesta tycks tro att jag tycker illa om mitt jobb för att jag tycker att det är slitigt. Det är dom som inte vet bättre. 

En sak jag lärt mig är att det oftast är anhöriga som har flest synpunkter när det är dåligt. Och ibland är allt dåligt. Vet inte om det är dåligt samvete men det är jobbigt. Visst, jag kanske inte stod utanför din "persons" dörr just den sekunden han eller hon larmade, men vet du, jag kanske var hos nån som hade bajs från fotknölarna till nacken, eller hos nån som hade ramlat och slagit sig, eller hos nån som just fått en hjärtinfarkt eller ett hjärtstopp och just när din mamma larmade satt jag på alla fyra och gjorde hjärt-lungräddning i väntan på ambulans. 

Det kan till och med vara så att jag satt inne hos en palliativ, förtvivlad och rädd person, höll dess hand och pratade en stund. Och nästa gång kanske det är din mamma eller pappa jag hjälper. Och nån annan får vänta en liten stund. 

För jag är hemskt ledsen, men det är människor jag arbetar med. Inte paket på en hylla jag plockar runt. Och jag förstår att det i själva verket inte är mig du skäller på, men tänk på att jag gör allt för att din mamma ska ha det så bra som möjligt. 

Höst, skogen och teater

Dom två senaste dagarna har jag haft det fantastiskt. Eller ja, ganska bra iallafall. 

Igår morse ville inte Sebastian till dagis, så han fick stanna hemma. Så härligt att kunna ha det så. Vi bestämde att vi skulle ta oss en tur till skogen. Så jag och barnen klädde oss i gummistövlar och regnkläder och gav oss iväg med kasse och ett glatt humör. I skogen är det så mysigt. Om man bortser från att det är brännässlor överallt, det är blött, fullt med insekter och man kan om man har otur gå vilse. 

Men vi hittade svampar, kottar, löv, sniglar, stenar och grenar att leka med och titta på. 

Det är så mysigt nu när hösten kommit. Löven är gula och knallröda, luften är kall så man är lite så där kylig på kinderna efter 2 timmar i skogen. Och när man kommer in får man krypa upp i soffan under filten med en kopp te och en film. Lite tända ljus också givetvis. 

Idag har jag varit på teater med mamma. Vi har sett Swedenhielms. S Å J Ä V L A B R A. Alltså Sven Wollter är helt fantastisk. Jag har alltid velat se honom live. Det finns ju en del stjärnor på filmhimlen jag önskar att jag hade haft turen att få träffat. Och en del film och teatermänniskor jag nu vill träffa. Jag är inte direkt en sån person som lätt blir Starstruck men när man klappar händerna ihop med en hel teatersalong där klappandet eskalerar när Sven tar ett kliv fram, där kommer det nästan fram en tår. Jag föreslog till mamma att vi skulle smita ut bakvägen, kidnappa honom, sätta honom i mammas bibliotek i en fotölj med att läsa böcker så jag ett par gånger i veckan kunde komma dit och titta lite på honom. Kanske till och med prata lite med honom. Men mamma tyckte inte det så vi lät bli. 

Men tack Sven för att du berikat mitt filmliv. Och nu även min teaterupplevelse. Du är verkligen fantastisk! 

Jävla helg.

Den här helgen skulle ju bli så jävla bra. Kräftskiva, fira 8 år tillsammans med Erik, 3 veckor som gifta och Kristoffers 20-årsdag. Kräftskivan blev inte riktigt som jag hade tänkt. Vi hade ju trevligt och så alltså, hur kan man inte ha det med sin bästaste familj. 

Men gårdagen blev riktigt jobbig. Vi skulle fira Kristoffer först och sen fira lite ensamma jag och Erik för 8 långa år tillsammans. Men under allt födelsedagsfirande åkte Mattias och Cissi iväg med Stoffens fina lilla kattlejon Aslan. Han hade svullen mage, mager ryggrad och Mattias tyckte inte att det kändes bra. 

Hos veterinären fick dom veta att Aslan hade nån sjukdom alla katter har latent, men som bara bryter ut hos en del. Samtalet till Kristoffer krossade hela hans värld. Det fanns inget att göra. 

Jag har aldrig hört honom tidigare prata om nån på det sättet han brukar prata om Aslan. Hans bästa vän. Det bästa som nånsin hänt honom. När han fick bli pappa till en kolsvart liten ulltuss med mycket bus i sig. 

Jag är ju verkligen inte en kattperson, men den lilla sudden är ju nått av det sötaste. 

Så födelsedagsfest blev kattbegravning istället. Nu ligger han under äppelträdet, med sin fina boll och sin röda fluga. 

Borta i tusen år, men nu är jag snart på banan igen.

Ojojoj, det är typ läääänge sen det bloggares här borta nu. Men till mitt försvar har jag jobbat hela sommaren och lite till. Samtidigt som Erik jobbat heltid. 

Sen har vi då planerat bröllop. Och nu är det bara en vecka kvar. 

Man kan ju lugnt säga att mycket hänt det senare blogginlägget. 

Isolde har fyllt 2. Sebastian har blivit 4. Jag och Erik har blivit.......äldre. 

Barnen har till vår stora sorg fått plats i barnomsorgen. Mina älsklingar ska börja på dagis. Sebastian är jätteexalterad, Isolde lite mindre. Det kommer säkert gå jättebra, dom kommer säkert trivas, men det var inte det här som var planen. Vi skulle ju ta hand om våra barn själva. Inte dumpa över dom på nån annan. Om det bara från regeringens sida kunde skapas fler möjligheter för föräldrar att faktiskt kunna ta hand om sina barn själv. 

Erik blir ju nu arbetslös igen, och framtiden är väldigt oviss. Så vi ska lämna barnen för att vi måste måste. Jag försöker intala mig själv att det kommer bli kanon. Men mitt mammahjärtat brister en aning. 

Så bröllopet. Vi är nog så redo man kan bli. Allt till kyrkan är färdigt och nerpackat.  Nästan allt till festlokalen är färdigt. Det är dukar kvar typ. 

Klänningen är inlämnad för de sista justeringarna, tid är bokat för spraytan, hårfärgning, naglar och hårklippning till barnen. 

Imorn blir det jobb, på söndag ska vi på födelsedagsfirande, och nästa vecka kommer nog bli den mest hektiska, roliga, stressade och mest fantastiska vecka nånsin. Hoppas jag ;)

Klänningen

Häromdan var jag och mina älskade systrar på stan för att jag skulle prova ut rätt modell av brudklänning. Jag gillar att vara ute i god tid liksom 😂. 

Hittade den perfekta. Och tyvärr var min upplevelse till en början lite av ett besök hos frisören. Ni vet när man sitter där tyst och plågas av att se frisören göra tvärtom vad du just sa. 

Jag kliver in på bröllopshuset och talar om vad för modell jag vill ha. Korsettliv upptill och stor kjol i tyll nertill. 

Kvinnan börjar gå in mot alla klänningar för att se om hon hittar nått som passar. På vägen in hittar Linda en exakt sån klänning jag ville ha. Plus att det var rätt rosa färg (eftersom jag alltid drömt om en rosa brudklänning). 

-den är för liten! Säger damen alldeles bryskt. Om varenda klänning vi själva tittar på. Jag vet liksom att jag inte är en pinne, men lite finkänsligare ton kanske. 

Klänningen hon sen plockade fram och lät mig prova var en sån som satt åt om bysten och SEN kom den stora kjolen. Jag såg ut som ett tält. 

Då hämtade dom en klänning med korsettliv och a-linjeformad siluett. Jättefin, men med långt släp. Vill inte ha långt släp. Kanske släp men långt? Nej tack. 

Sen talade dom minsann om att en rosa klänning ville jag inte alls ha. För då kommer det efteråt inte alls kännas som om det var ett bröllop. Utan bara en trevlig fest. 

Saken är att en klänning i tyll blir mer diskret i rosa än en klänning i siden. 

Sen gick vi till Partyworld. Fick fantastisk hjälp och provade ett antal klänningar där som föll oss alla på läppen. 

(Jag ville ju liksom bara prova så jag skulle veta vilken modell av klänning som var mest smickrande) 

Men ikväll har Erik och jag mätt och mätt igen, i både cm och inches, byst, midja, höfter, från hålet mellan nyckelbenen och ner, fixat, trixat och knåpat ihop en beställning på min brudklänning.

Den kommer bli skräddarsydd, inte i tyll, inte rosa, och alldeles fantastiskt fin. 

Kan lika gärna lägga ner

Ja det här bröllopet som stundar blir bara värre och värre ju närmare vi kommer. 

Arbetslöshet med sämre inkomster var ju typ första pungsparken. 

Sen tackade en av mina äldsta vänner nej, för hon ska springa tjejmilen. 

Nu kommer inte ens Eriks bestman. Hans kusin (bestmannens alltså) har tydligen bokat och betalat en resa åt dom som en total surprice. Utan att ens lite dolt kolla om datumet passar. Sen har smarthuvet inte ens betalat avbeställningsskydd. 

Så grattis till oss. Det känns som att vårt bröllop är grymt populärt. 

Morgonens gnäll till världen

Fy fan för livet. Det här ska ju vara den bästa tiden nånsin. 

Barnen är små och fantastiska, vi planerar bröllop, eftersom vi älskar varann så mycket att vi vill dela hela livet tillsammans. 

Och hela tiden händer det nått jävla skit. Det ena efter det andra. Så fort vi tror att vi står på stadig mark rycks vi upp igen. 

Det har knappt gått ett år sen Erik slutade på Scan och han är nu inne på sin fjärde arbetsgivare sen dess. 

Ändrad arbetsgivare betyder givetvis ny lön. Ibland upp, ibland ner. 

Och nu har tvättmaskinsjäveln sagt upp sig också. Och en tvättmaskin som är värd att köpa är faan inte billigt. 

Så bajs på dig livet. 

Paket

Nu börjar paketen så sakterliga komma med posten. Bröllopsprylar och kläder. 

Svinbra att hitta billiga grejer på nätet. 

Nu senast kom det jättefina västar till Erik och Sebastian. Med plastronger till. 

Dom kommer bli världens snyggaste killar. 

Snart är det bara 4 månader kvar. Tiden går så jävla fort. 

Check check och check

Idag har vi haft en väldigt produktiv dag. 

Vi har firat Eriks morfar som fyller skitgammal idag

Och till bröllopet:

Vi har varit och beställt servetter 

Vi har hittat klänning OCH skor till Isolde

Vi har hittat byxor till Sebastian

Vi har provat ut kostym till Erik (egentligen bara kavaj, men sitter den som en smäck kan man ju alltid hitta byxor som passar till) 

Plus: vi har klickat hem superfina västar till Erik och Sebastian. Bilder kommer senare. 

Nu är det Grey. 

Påsk

Idag är det påskafton, och jag och Erik sitter här själva. 

Beatrice ringde igår och frågade ifall barnen ville komma och sova hos henne och Tobbe. Själv tänkte jag att dom måste vara på snudd till självmordsbenägna eftersom dom helt frivilligt tänkte ta båda ungarna på samma gång. 

Men jag tror nog att det gick bra. Så här sitter vi nu och tittar på Pocahontas, äter lite påskgodis efter frukost på tu man hand. 

Och nu börjar jag ju längta ihjäl mig efter barnen. Det är tur att klockan snart är 14. 

Glad påsk på er alla! 

Råd

Jag behöver råd. 

Att vår bröllopsbudget är tajt är en grov underdrift. Och vi har ju redan valt billiga men bra alternativ på mycket saker. Så nu tänkte jag så här: om jag köper en sån här grej som på bilden och gör min egen brudbukett, tärnbukett och köper såna där nålar för blomma till Erik och hans bestman, har jag då tagit mig vatten över huvet? Jag skulle liksom kunna komma undan med en femhundring. Istället för 1700. Vad tror ni? Är jag tillräckligt kreativ? Och har man tid för det? 

Förövrigt har vi haft det kalas idag. Öppet hus, trots påsklov, och lek med såpbubblor hemma. Isolde tyckte tydligen inte såpbubblorna var så goda. Men då skulle hon ju kunna sluta slicka på den man ska blåsa på. 

Vad kan det vara?

Jaa, vad är det för nått? 

En rosa elefant? 

Bananer?

Eller kanske kapsyler?

Nej jag vet, det är ju mina bröllopsskor som kom med posten idag. TJIHOOOO!

Yes, den blir det

Gissa om lyckan är gjord nu när jag hittat den perfekta kostymen åt Erik till bröllopet. 

Eller vad tycker ni? Är den inte to die for? 

Man kan få den plommonfärgad också. Hallå, professor plommon i hallen med ljusstaken. 

En annan sak: visst kan man köpa söta, superfina jympaskor till Sebastian till bröllopet? Det är ju liksom vi. 

Hellre bajs än kräks

Jag tycker att det är f r u k t a n s v ä r t äckligt med spya. 

Bara lukten, stanken eller till och med ljudet av någon som kräks, kan få mig att själv kräkas. 

Ändå upp i tonåren började jag alltid gråta varje gång jag kräktes, och så ropade jag på mamma. Det var så hemskt vidrigt. Mycket jobbigt för mig var det när jag väntade Isolde. Jag kräktes ta mig fan 6-7 gånger varje dag i flera månader. 

Jag brukar säga att jag hellre är på jobbet och torkar bajs 100 gånger om dan, än torkar spya en gång. 

Ganska beklämmande blir det då som nu när Isolde verkar ha fått nån slags maginfluensaliknande sjukdom. Hon kräktes 3 gånger i vår säng natten till idag. Har inte kräkts alls under hela dan trots att hon ätit vid alla måltider. Men nu när hon skulle nattas kom det igen. På mig, henne, soffan, soffbordet och på den härliga gröna långhåriga ryamattan i vardagsrummet som inte alls är så jävla lätt att tvätta. 

Det var ju bara att ta ut mattan på altanen, spraya den med allt jag hade hemma och köra på jetstrålen med vattenslangen. Det största problemet med mattan är att den ökar i vikt med ungefär 3719 kilo när den är full med vatten. 

Men efter ett riktigt krafttag av både mig och Erik hänger den nu på sträcket i trädgården. Den hänger ju typ i backen och linan kan gå av vilken kvart som helst. Och blir det minusgrader inatt kan vi nog säga adjö till den imorgon. 

Men hoppas alla ni andra har en bra och trevlig torsdagskväll. 

Och grattis min älskade storasyster på 40....... eh......23- årsdagen. Puss