Jag gör allt för att din mamma ska ha det så bra som möjligt

Jag har ett av världens bästa jobb. Och ett av dom sämsta.

Att vi i vården är underskattade är en underdrift. Och jag tror inte så många utanför vårdyrket vet vad som krävs. 

Jag har sen maj 2006 arbetat i äldrevården, och känner en enorm tacksamhet över att jag tillslut gick emot allt vad mitt inre sa och sökte till Usk-utbildningen. För jag får så mycket. Tacksamhet och tillgivenhet. Men ibland får man också skit. Nånstans i mitt inre tror jag ändå nånstans att jag valde rätt. Just då iallafall. Jag tänker nog inte stanna i äldrevården resten av livet. Och vet du varför? Därför jag tycker inte, och framförallt tror inte att det är något man orkar under ett helt livsliv. 

Därför att även om det är väldigt roligt och givande sånär det också fruktansvärt tungt. Både fysiskt och psykiskt. För hur många utbildningar vi än går i förflyttningsteknik så kan man inte alltid tillämpa dom kunskaperna i verkligheten. Att låtsas förflytta en arbetskamrat från sängen till rullstolen och att göra det på riktigt, men tex en boende som väger över hundra kilo och som knappt kan stå på benen, är två helt skilda saker. 

Men det är också jobbigt psykiskt. Det är inte så lätt att sitta vid sängkanten och hålla någon i handen, den stunden dom dör. För att sen direkt åka hem och fortsätta sitt eget liv. Att sitta vid någons sängkant och trösta någon i medelåldern med cancer och som vet att livet snart är slut. Att stå vid sidan och titta, efter att man gjort iordning någon som dött, på personens barn, barnbarn och kanske respektive som sörjer. Eller kanske göra iordning någon som inte har nån som kommer för att titta och sörja. 

När jag började i vården 2006 arbetade jag i hemtjänsten. Ganska skönt vissa dagar att ha "utetur". Köra med bilen och göra hembesök hos dom som bodde utanför servicehuset. Få vara hemma hos dom som fortfarande var friska nog att kunna bo kvar i sitt "vanliga" hem. 

Men det kunde också vara fruktansvärt. Få åka hem till människor som valt att komma hem för att få dö i sitt eget hem är inte direkt trevligt. Särskilt i äldrevården träffar man personer som allt som oftast lider. Av diverse sjukdomar, demens, ångest och rädsla. Allt det ska jag handskas med samtidigt som jag hela tiden får skäll. Men måste ändå visa mig från min starkaste och trevligaste sida. Hela tiden. 

Antingen är man för tidig, eller alldeles för sen. Maten är antingen för varm eller för kall, eller så smakar den inget. Eller så är den för salt, eller för stark. Jag har haft en vårdtagare en gång vars ena barn hela tiden hade synpunkter på tvätten. Var tvättkorgen full tvättade vi för sällan, var den tom tvättade vi för ofta.

Jag trivs med mitt jobb. Verkligen. Jag går därifrån nästan varje dag och känner att jag gjort nytta i någons liv. Jag känner mig nödvändig. Och jag tycker om alla som bor där. Mer eller mindre iallafall. Dom flesta tycks tro att jag tycker illa om mitt jobb för att jag tycker att det är slitigt. Det är dom som inte vet bättre. 

En sak jag lärt mig är att det oftast är anhöriga som har flest synpunkter när det är dåligt. Och ibland är allt dåligt. Vet inte om det är dåligt samvete men det är jobbigt. Visst, jag kanske inte stod utanför din "persons" dörr just den sekunden han eller hon larmade, men vet du, jag kanske var hos nån som hade bajs från fotknölarna till nacken, eller hos nån som hade ramlat och slagit sig, eller hos nån som just fått en hjärtinfarkt eller ett hjärtstopp och just när din mamma larmade satt jag på alla fyra och gjorde hjärt-lungräddning i väntan på ambulans. 

Det kan till och med vara så att jag satt inne hos en palliativ, förtvivlad och rädd person, höll dess hand och pratade en stund. Och nästa gång kanske det är din mamma eller pappa jag hjälper. Och nån annan får vänta en liten stund. 

För jag är hemskt ledsen, men det är människor jag arbetar med. Inte paket på en hylla jag plockar runt. Och jag förstår att det i själva verket inte är mig du skäller på, men tänk på att jag gör allt för att din mamma ska ha det så bra som möjligt.