Friska tag

Nu är äntligen Sebastian så pass att han kan förklaras frisk. 

Ingen feber sen i fredags morse, så imorn blir det barnsång igen. Skönt att livet går tillbaka till det normala, efter över en vecka i hemmets icke så lugna vrå med en nästintill 40-graders sjuk lillgris och en extremt understimulerad nyckelpiga. 

I helgen nu har det varit helt ok lugnt, så under fredagen och lördagen har vi fixat hemma. Inget inne men nu när våren är här måste man ju fixa ordning ute. 

Så barnens hus har hittat sin plats och våra utemöbler har hittat sin. 

Nu ska det bara bli lite varmare ute så vi kan sitta där ute och fika och äta. Och ni, vad skönt det kommer bli när barnen nu kan vara ute timme efter timme och roa sig själva ute. Kommer dom förhoppningsvis sova gott om nätterna. 

Men nu måste jag sova tydligen. Klockan säger 22:50, fast hjärnan tror att den bara är 21:50. 

Jaja jag kommer nog in i det med. 

Klack, platt eller barfota

Sitter och tittar på skor till bröllopet. 

Vilken djungel. Och värre lär det ju bli. 

Nått jag funderar över är ju vilken typ av sko jag ska ha. Jag är ju inte riktigt tjejen som använder klack. Jag hade liksom gympadojjor när Krille gifte sig, och lila peruk när Linda och Micke gifte sig. 

Klackskor och finfint är ju inte min grej. Så platt måste det nästan bli, om jag inte ska börja öva typ förra veckan. Och om man får ont i fötterna efter halva kvällen, vad gör man då? Har ett par foppisar i väska? Den där lilla brudväskan som rymmer typ ett läppsyl och en tampong och sen inte mer. 

Men kanske barfota? Eller nej fy vad äckligt framåt kvällen. 

Jo har nog en riktig nöt att tänka på. 

Vilken skitvecka

Ja fy fan vilken fruktansvärt jobbig vecka det har varit. För oss alla. 

Sebastian har haft feber, mellan 38,6-40,0 hela veckan. Den låg konstant på 39,7 i två dygn. Han har verkligen inte varit med alls. 

På VC i tisdags var det 3 läkare som tittade på hans utslag och ingen av dom kunde med säkerhet säga vad det var. Gissningen var ju Scharlakansfeber och han fick penicillin. 

Provet dom tog i svalget gav ingenting, men inga andra prover gjordes. 

Nu är första dagen utan feber, men lillgrisen är fortfarande som en liten disktrasa. För inte nog med att han haft hög feber, han har varit helt genomtäppt i näsan också och haft öppen mun dygnet runt i 5 dagar, så han har ganska ont i halsen idag. Och är ganska hes. 

Men nu ska vi tro att han är på bättringsvägen. Så nu ska bara lillasyster bli sjuk i det också. Så kan vi vara hemma en vecka till. 

Pessimist javisst! 😣

Som en disktrasa

Urk, den här veckan slutade ju verkligen skitpissdåligt. 

Det började igår med att Sebastian inte riktigt var villig att följa med mig och mormor och handla. Åka bil, handla OCH träffa sin mormor Karin på en och samma gång borde skapa eufori hos Sebastian. 

Han följde iallafall med lite motvilligt och vid blomstertorget...... Blomsterlandet???.....blomsterblomster då säger han att han behöver kräkas. Jag upp med en påse och ungen kräks faktiskt. 

Vi åker hem och lämnar honom igen. 

När alla våra ärenden är klara, mormor är lämnad i säkert förvar i hemmet igen, och jag kommit hem till mitt är Sebastian borta i bastun i upplösningstillstånd. Har då även börjat få några få suspekta prickar på magen. 

Jag hämtar, går hem med honom och efter 10 minuter sover han. 

När han vaknar, är han varm, med 39,3 i temp, mer prickig och börjar bli svullen bakom öronen. 

Idag är han SVULLEN bakom öronen, har fortfarande mellan 39,2-39,6 i temp. Trots febernedsättande. 

Prickarna går inte ens att räkna längre. 

Läkaren på sjukhuset sa att svullnaden liknar mest den man får vid röda hund. Men eftersom det är typ en utdöd sjukdom lär det inte vara det. Prickarna ser ut som vattkoppor. Sebban har ju redan haft det för läääänge sen. 

Så nu har han kanske röda koppor eller vattenhund. 

Mitt hjärta brast iallafall när min lillgris (i en period av extrem nyfikenhet på döden) säger:

"Mamma, jag tror att jag kanske kommer dö snart". 

Så vårt nya samtalsämne här hemma för att lägga fokus på nått trevligare kommer bli fladderponnyer. 

TGIF

Ja äntligen blev det då fredag. Som Erik har längtat. Och Isolde.

Godis har det tjatats om nu hela veckan, och när hon väl får en skål, ja då ska hon mata både mig och Erik med sitt. Men men det är ju knappast ett problem att hon INTE vill ha godis. 

Nu har jag och barnen försökt klara oss utan vår älskade Therese och hennes Luddefis i en hel vecka!! Och det går, med nöd och näppe. 

Det har efterlysts mer bloggande så vissa numer kan hänga med i vårt liv. 

Vassegod ❤

Nu har nog alla fått sina bröllopsinbjudningar. Jag gissar på det iallafall trots att bara 4 stycken meddelat att dom fått. Är lite missnöjd faktiskt. Trodde nog att vi skulle få lite mer reaktioner från dom som mest troligt inte förväntade sig bli bjudna. 

Men för er andra kan jag nu meddela att bröllopet stundar den 6:e september. Så å ena sidan, låååååångt kvar. Å andra sidan brinner det i knutarna. Men nu är menyförslag skickat till kocken, så får vi se vad det blir av det. 

Nu ska det mysas lite med barnen innan dom ska sova. 

Puss på er!

One down, two to go!

Som en del av er vet har jag en annan biologisk pappa. En annan pappa än den jag älskar. 

En pappa jag i princip aldrig haft riktig kontakt med. Kontakten mellan oss började när jag fyllde 14, och har fortsatt lite från och till. På hans villkor. När det passat honom. 

Många kanske undrar ibland varför jag pratar så öppet om honom. Och det är för att det är mitt sätt att hantera honom och den twistade "relation" vi har. 

Jag har hela tiden eftersträvat riktig kontakt och har alltid tyckt att han varit för lam i sitt skrivande. Han har aldrig frågat mig saker, försökt ta reda på vem jag är. Min riktiga pappa, Thomas, behöver inte fråga, han vet ändå. 

Thonie, "spermadonatorn", (jag kallar honom det eftersom det är vad han bidragit med) valde att inte vara min pappa, fast han egentligen var det på riktigt. Thomas valde att BLI min pappa fast han egentligen inte behövde. Och det älskar jag honom så högt för. 

Med en pappa kommer ju hans föräldrar på köpet, och Thonie har så klart såna även han. Dom tog jag kontakt med för många år sen. I någon slags kamp för att få veta om en del av den som är jag, kommer från dom. 

Det har tagit mig väldigt lång tid att komma dit jag är idag. Och det största jag ångrar är att jag inte bestämde mig för att träffa min farmor när hon fortfarande var frisk nog att kunna ge mig svar. Svar på varför hon lät sitt hat mot min mamma låta henne välja bort mig som barnbarn. 

Jag har vetat i några år att hon varit svårt sjuk i alzheimers. Och inatt somnade hon in. 

Den största känslan jag har just nu är att nu äntligen behöver jag inte längre bry mig. 

Nytt jobb, lugna puckar?

Jag har blivit så fruktansvärt besviken flera gånger dom senaste åren. Varje gång vi stått inför nått nytt i livet har allt vänds uppochner. 

Erik friade och vi började planera vårt bröllop. Då fick Erik veta att Esca, där han jobbade, skulle lägga ner. Han slutade på Esca och  2 veckor senare fick vi veta att vi skulle ha barn. 

Vi fick Sebastian, och sen fick vi Isolde. Vi köpte bostaden vi bor i nu, och precis efter vi skrivit på alla papper, fick Erik veta att han skulle bli varslad. 

Han hade i princip fått ett nytt fast jobb, när vi nu återigen började planera för bröllop igen. Fick veta att han inte fick vara kvar. Då var paniken nära, med tanke på att inbjudningar redan skickats ut. 

Imorgon börjar han på ett nytt jobb. Våra med och motgångar har på nått sätt gått hand i hand hela tiden. 

Jag är extremt stolt över Erik, den här gången har han varit arbetslös i exakt en månad. Det är det längsta han varit arbetslös nånsin, trots att han blivit av med jobbet flera gånger. 

Själv får jag nu börja jobba lite mindre pga Eriks arbetstider. Men på helgerna går det ju bra. 

Idag har vi haft en riktig familjedag. Lek och bus i Valla, filmmys hemma och planering av dom två närmaste veckorna. 

Nu ska vi äntligen få till lite riktig veckorytm. 

Måndagslycka

Ok, en stor nackdel med att tappa vikt när man viktväktar är att man får mindre och mindre att äta. Stort minus. 

Men jag hänger fortfarande med. Tänker byta invägningsdag dock. Tänkte köra invägning på fredagar istället för måndagar och se om jag kan fördela veckobonusen lite annorlunda. 

Men den stora lyckan idag är att få sitta i soffan, utan barn och supa in den fantastiska känslan en enda händelse i universum kan ge mig: Oscarsgalan! 

Den ger mig en känsla som inte går att beskriva. Nånstans i mitt innersta inre bultar det. Tänk att få vara där! Det vore lycka för resten av livet.