onsdag 25 september 2013

Fascinerande

Barn är så fascinerande. Dom kan leka med vem som helst, utan att först få veta vederbörandes intressen och politisk ställning. Dom kan bli ledsna för ingenting, precis som dom också kan bli glada för ingenting. 

Men vad som fascinerar mig mest är ändå stunderna utomhus. Hur Sebastian med stor omsorg kan leta på en gårdsplan med kvadratmeter efter kvadratmeter med gårdsgrus, efter just den där perfekta stenen. Han liksom screenar marken med handen, som om den vore en metalldetektor, för att finna just den stenen han vill ha. I mina ögon ser ju den stenen likadan ut som dom 5827 stenarna som ligger nordväst till höger om den stenen han tog. 

Och pinnar. Hur många pinnar kan man ha? Och om inte det vore nog. Idag när vi gick hem från kyrkans barntimmar plockade han rönnbär. 

"Men Sebastian, vad ska du ha dom till, du får inte äta dom vet du." 

"Nej men jag måste ha dom."

"Men vad ska du ha dom till??!!"

"Så att jag kan samla på dom." 

Daaa!!! Trög mamma typ. 

Idag har det då plockats löv, pinnar, rönnbär, stenar och kastanjer som komplement till mossan och kottarna han plockade i helgen. Så nu ska vi tydligen pyssla. 

Vilken tur att vi inte har nån aktivitet planerad imorn. 



fredag 20 september 2013

Fredagsmys

Fredagsmyset ser ut så här hemma hos oss:

Middagen består av det som känns mest jippi att laga till. Ibland blir det makaroner och korv, ibland blodpudding, ibland tacos. Idag blev det mot förmodan tacos. Kändes helt rätt när klockan var sex och ork att laga nått annat inte fanns. I vanlig ordning fick jag skära grönsaker, eftersom jag vill ha det så smått, och Erik i princip lägger i en hel gurka, en halv paprika, en hel tomat och lite salladsblad i en skål. 

Barnen skriker, som vanligt och Isolde kastar mat på golvet. 

När sen barnen är badade och fått på pyjamas är dom så trötta att dom skriker ännu högre. Helt utmattade slänger sig sen jag och Erik i soffan när barnen äntligen somnat, för fredagsmys som varje vecka blir utan barn. Vi får nog börja äta det där godiset och ha myset på eftermiddagen hädanefter. 

Känns ju lite illa att sitta och fredagsmysa utan dom varenda vecka. 

torsdag 19 september 2013

Läxhjälp?

Har tittat på debatt ikväll, vilket var läääänge sen. 

Har ikväll blivit upprörd i debatten om jobbskatteavdrag och läxor. I läxfrågan är jag så kluven att jag har en för/emotgrej. 

För läxor: 
Det är ju på sätt och vis klart att man kanske behöver upprepa en del saker för att lära sig. Absolut, jag är med där. 
Och en del barn behöver det säkert mer än andra. 

Emot läxor:
Barn har idag långa arbetsdagar som det är. När vi vuxna lämnar arbetet är ju vi för fan lediga. Borde inte det gälla barn också? 
Det vore kanske så att lärarna borde få gå tillbaka till att faktiskt undervisa, istället för allt nytt pappersarbete, som stjäl tid från undervisningen. 

Något jag stör mig på kolossalt är när experterna och debattörerna trycker på att skolan, lärare och samhället måste ta mer ansvar för barnen, och det faktum att mer och mer barn går ut skolan med för dåliga betyg. Där håller jag inte med. Föräldrarna måste ta mer ansvar. 
Sen är det klart att skolan har ett ansvar, men hela ansvaret kan inte ligga på alla andra. Har man skaffat barn måste man väl ta ansvar för dom själv? 

Sen får man ju i samråd med skola och lärare göra en plan för hur man ska göra när det går sämre för ett barn i skolan. Men det är ju givet enligt min mening. 

Sååå, slutsatsen blir väl att, så länge vi nu har läxor måste föräldrarna ta det ansvar det för med sig. 

Ett annat alternativ är, ingen "obligatorisk" läxa. Undervisningen sker främst i skolan, och där det märks att det krävs lite mer resurser, där tar man tag i det. Med hemläxor och extra stöttning. 

Eller va?




Villhasaker

Usch så mycket såna här villhasaker det finns. Totalt onödiga saker, som högst troligen lär hamna uppe i nått skåp och aldrig används. 

I reklambladen finns det ju nått varje dag. Idag är det dom här två grejerna: 


"Totalt värdelös sammetsask". Känns svinbra att titta på, men i ärlighetens namn, hur ofta skulle jag bemöda mig med att plocka fram den när jag ska göra sallad? Eller dylikt? Typ säkert aldrig. 

Men den här: 


Ojojoj, den skulle nog plockas fram en gång i veckan. Är ju helt värdelös på att putsa fönster. Så den här är en "ojvadjagbehöverdenförjagärvärdelöspåegenhandvillhabrasak". 

Kommer definitivt hamna på min önskelista till jul. 


söndag 15 september 2013

Vardagslivet åter tillbaka

Nu är hösten här, och allt vårt vardagsliv är tillbaka. Barnsånggrupper och öppet hus har startat igen, och Sebastian har börjat på kyrkans barntimmar.

Men nu, resan. Den var helt fantastisk. Den började med buss och tåg ända fram till Arlandaterminalen. Det gick helt ok. Isolde var ganska nöjd. Kanske med tanke på att hon sov mesta tiden på tåget. Flyget å andra sidan är en helt annan femma. Lilldamen hade kanske 50% glad tid och 50% tid av total skrikfest. Men tyckte det funkade ändå. Jag är ju van.
Sebastian tyckte att starten var spännande, men för den här mamman gick det inte lika bra. Jag har flugit väääldigt många ggr. Aldrig har jag nånsin, inte en enda gång varit med om en luftgrop. Nu har jag. Och i den där stunden, när planet liksom på väg upp, helt plötsligt faller, kanske bara en halvmeter men ändå, och när typ hälften av alla kvinnfolk på planet skrek i panik, då fick jag en sån klump i magen jag aldrig haft förut. Jag kunde ju liksom inte dö där. Jag skulle ju åka på semester. Jag dog inte. Vilken tur det var.

På Larnaca flygplats upptäcktes det ganska snart att vår vagn var på villovägar. Den hade åkt på lite sightseeingtur till München. Samtidigt som vi stod där inne och Erik med sin knackliga engelska skulle försöka beskriva vagnen, åkte vår anslutningsbuss ifrån oss. Vi fick som tur var dela buss med det finska ressällskapet. 

På hotellet kunde vi sen andas ut, och dan efter på kvällen anlände vår vagn. 

Sen följde en hel vecka av sol, bad, fantastisk mat, bamseklubb för Sebastian, glass, tivolibesök och riktig kvalitetstid tillsammans hela familjen. 

Hemresan gick skitbra, och båda barnen sov hela flygresan. Det jobbigaste var att lämna den ljumma cypriotiska 27-gradiga vinden, för att på morgonen efter stiga av Arlanda Express på Stockholms central och ut i den svenska kalla 11-gradiga dimman. 

Men det är lugnt. Om pengaguden lever med oss i ett år framåt kommer vi med all säkerhet göra resan igen nästa år. Och då blir vi borta 2 veckor.